Kriget om de gula lapparna 2017

Som den statistikgrävare jag är så har jag fått frågan hur kriget ser ut om de gula lapparna ut i år? Som mest har det krävts 30 timmar (2014) för att få en gul lapp. Hur blir det i år, blir det tuffare? Mycket pekar på det, för det förta är det många fler deltagare än tidigare, men inte minst är det många fler veteraner med i år än det någonsin varit tidigare, och veteraner går i regel längre än debutanter.

Gör man det enkelt för sig så kan man nöja sig med att titta på personbästa or rangordna efter det. Då blir utfallet så här:

Rank. efter PB	Namn	PB
1	PerOla Axelsson	72:12:00
2	Niklas Grebäck	61:10:00
3	Fredrik Holst	55:30:00
4	Christer Janzon	44:00:00
5	Stefan Olsson	43:30:00
6	Lars Hagstedt	43:00:00
7	Björn Ohlsson	42:26:00
8	Angelo Törnblom Welander	35:40:00
9	Marcus Forsblad	33:06:00
10	Beatrice Lenkert	31:36:00
11	Tomas Sjölander	30:57:00
12	Martin Annsberg	30:38:00
13	Olof Torbrand	30:03:00
14	Anders Jungefors	28:23:00
15	Anders Ganslandt	28:11:00
16	Per Nordström	28:05:00
17	Martina Hausmann	28:03:00
18	Joachim Berggren	26:01:00
19	Anders Lundgren	25:57:00
20	Ludvig Schlyter	25:46:00

Men så här kommer inte resultatet att se ut. Dels kommer det att finnas duktiga deltagare som efter tidigare personbästa inte hamnar på top 20. Jag har i ett tidigare inlägg konstaterat att de flesta har sin starkaste utveckling mellan år 1 och 2, vilket betyder att de som debuterade förra året med stor sannolikhet kommer att förbättra sig mer än andra. Dvs, en som har ett pb på 24:00 efter 2 år, har all anledning att känna sig jagad av en debutant förra året som gick 21:00. Om jag viktar in hur progressen brukar se ut mellan åren, och tillför viss handpåläggning så får jag en lista som ser ut så här:

Rank, viktad	Namn
1	PerOla Axelsson
2	Niklas Grebäck
3	Stefan Olsson
4	Lars Hagstedt
5	Fredrik Holst
6	Angelo Törnblom Welander
7	Beatrice Lenkert
8	Christer Janzon
9	Björn Ohlsson
10	Martin Annsberg
11	Marcus Forsblad
12	Per Nordström
13	Fredrik Lindqvist
14	Tomas Sjölander
15	Stephen Claw
16	Erik Allenius Somnell
17	Anders Ganslandt
18	Martina Hausmann
19	Peter Skoglund
20	Patrik Thysell

Dessutom finns det ett antal debutanter som finns anledning att hålla ett extra öga på som inte är med i listan, och som är nästan omöjliga att sia om:

Mats Liljegren

Det är den deltagare som kanske har längst CV, och är kanske den svenska ultralöpare som springer flest lopp. Han springer inte bara mycket, utan har även en hygglig lista med personbästa, bl.a 300 km på 48 timmar.

Richard Andersson

Det finns dom som tränar både mer och hårdare än Richard, men det finns ingen som tränar som Richard. Direkt när han anmälde sig till fotrally ville han känna hur det är att gå: då provgick han 30 timmar. Det finns många uthålliga och Richard är en av dom. Han har i ett flertal lopp (t.ex. vinnare av Trosa Backyard Ultra 2017) visat att han är obegripligt stabil att hålla låg jämn fart länge utan paus och det är extremt viktigt i Fotrally.

Greger Sundin

Inget stort namn i ultravärlden kanske, men desto tyngre inom triathlon. Och då menar jag ingen vanlig Ironman utövare bland andra, utan Greger är ensam i sitt slag – i Sverige i alla fall. Han har bland annat genomfört dvs 20 Ironman i rad: dvs simma 76km, cykla 3600 km och springa 844 km. Mycket vill ha mer så efter det gjorde han 30 Ironman på 30 dagar: dvs, varje dag man vaknar gör man en ny Ironman innan kvällen. Vad gör du dagen efter en Ironman?

Rune Larsson

Ingen svensk långlöpare har samma legendstatus som Rune. Man behöver inte ens vara löpare för att känna till honom, det finns till och med en och annan soffpotatis som vet vem han är. För att vara något så smalt som ultralöpare är det närmast unikt! Det börjar bli några år sedan han tävlade på elitnivå men han har innehaft svenskt rekord påi princip alla ultradistanser. En av våra största idrottare genom tiderna, men inom grenar som aldrig fått synas i stora mästerskap och därför hamnat i skuggan av andra friidrottare.

 

Det var min analys inför Fotrally 2017. Hur det blir vet vi om om Knappt 2 veckor. Men jag gissar att man måste uppåt 32 timmar för att få en gul lapp till 2018.

Lycka till!

 

Annons

Race report: Lurs backyard ultra

Det är likheten med fotrally som lockade mig till backyard ultra, en tävlingsform som jag velat prova på sedan jag hörde talas om den för första gången. Nu skulle jag äntligen få chansen i den lilla byn Lur i Bohuslän.

Upplägget är enkelt: Spring, gå, kryp – vad du vill, en slinga som är 6,7 km lång och du har en timme på dig. Efter en timme går starten för nästa varv på slingan, är du inte på startlinjen då är du ute. Den som klarar av flest varv vinner. Sträckan 6,7 km kommer sig förresten av att det på 24 varv (ett dygn) blir exakt 100 miles.

Utmaningen borde vara liknande som i fotrally: hålla jämn fart länge, inte veta när det är slut, och ha begränsade möjligheter till vila och depå. Men lite fortare, närmare bestämt 1,7 km/timmen. Men hur lite är då 1,7 km/timmen? För en millöpare betyder att öka 1,7 km/timmen att öka farten från 50 minuter på milen till sub 44. Hoppsan, nu låter det inte så lite längre! Att kapa 6 minuter på milen är ju inget man gör i en handvändning. Eller i fotrallyfart gör man milen på 2 timmar och på en backyard ultra ska motsvarande sträcka gå mer än 30 minuter snabbare. Plötsligt inser man alltså att det går avsevärt mycket fortare än på fotrally. Min plan blev att köra så sakta jag kunde och vågade, kort depåtid och inga möjligheter till vila var styrkor från rallyt som jag skulle utnyttja.

Trots farten, ansåg jag att jag borde ha en hygglig chans att konkurrera om topplaceringarna och kanske till och med vinna. Gällande rekord i Lur var 30 timmar (dessutom på en något kortare bana) och det satte jag som någon slags skamgräns för ett ok resultat. Att sätta gällande rekord som skamgräns, dessutom på en längre bana, är ju enligt alla rimliga sätt att se det helt knäppt, men för ett ärrat rallylynne verkade det rimligt.

Jag hade värvat min farsa (som ofta är med på tävlingar) och Niklas Grebäck till mitt supportteam. Dom skulle se till att jag kunde genomföra depåstoppen snabbt, att jag fick i mig det jag behövde, och peppa mig om tankarna började gå åt fel håll.

Väl framme vid Lurs bygdegård på kvällen innan blev vi varmt mottagna av arrangörerna Tommy och Monica, andra löpare och personalen i bygdegårdens kafeteria. två saker slog mig direkt: 1) hur fantastiskt mysigt och trevligt det, och alla var. En helt fantastisk atmosfär! 2) jag ansågs av vissa vara någon slags favorit till segern. Otroligt smickrande, jag visste att jag förhoppningsvis skulle kunna placera mig bra men det är en helt annan sak att vara bra och att vara bäst. Även om jag visste att jag kan hålla mig i oavbruten rörelse väldigt länge, så visste jag också att den högre farten var min svaga punkt.

Lördag morgon och dags för race! Efter en kort genomgång av Monica och så var vi i väg. Eftersom jag visste att jag förhoppningsvis skulle ha minimala marginaler var det väldigt viktigt att jag visste om varje start gick exakt varje heltimme, eller om starterna gick med exakt en timmes mellanrum (om något går fel är faktiskt viss skillnad och den ville jag vet om). Tidtagningen klargjordes och klockor synkades med tävlingsledningen.

Känner sig tipp-topp i solen!

Första varvet gick fort, jag ville hänga på klungan så jag lärde mig vägen. Redan på varv 2 hittade jag min fart på 57-58 minuter/varv. Något varv gjordes på 56:40 och något på 56:56, och genast fick jag (vänliga) gliringar om att jag verkade svajig och ostabil, eller om att jag blivit sprinter.

Andra löpare lärde sig också min fart, så länge man höll sig framför mig var allt lugnt. Jag fick snart smeknanet ”repet” (efter repen som dras vid vissa passertider på t.ex. vasaloppet, om man inte hinner före repet så plockas man av banan). Jag märkte också att om en löpare upprepat hamnade bakom mig så handlade det i regel om ca två varv innan den löparen var utdömd.

Jag höll min energiplan, min support skötte sig klanderfritt, och jag var punktlig som ett atomur varje varv. Kroppen kändes i det närmaste opåverkad och skallen var klar, inget kunde gå fel.  En efter en av de de 89 startande mötte sitt öde men jag gick som en maskin. Sköldpaddan övervann hare efter hare, precis som i fabeln.

Som alltid: 2 minuter fikarast, sedan ut igen!

Jag gick ut på varv 30, och precis som jag brukade gick jag några hundra meter innan det blev lätt utför och jag började springa. Men jag kunde inte, jag var tvungen att gå lite till. Jag höll ca 10 minuter / km när jag gick, men så fort jag försökte trycka på hände det ingenting. Det var som om kopplingen slirade,  pulsen varvade upp för att trycka ut syre och bränsle till benen men det hände ingenting. I övrigt kändes benen bra och syre borde dom få. Det som återstår är att jag inte fick fram energi till dom. Jag hade tyckt i mig några gel för att få upp blodsockret men det hjälpte inte. Jag hade antagligen tömt allt glykogen samtidigt som något i ämnesomsättning strulade så jag fick inte fram mer energi till benen även om jag försökte, men dom var som bortkopplade. Det absurda var ju att jag kände mig ju inte låg på energi i övrigt, kroppen var inte trött, humöret och huvudet funkade och jag lyckades t.o.m räkna rätt (jag har kontrollräknat efteråt, och som tur var hade jag räknat rätt) på att jag skulle behöva ligga precis under 8 minuter / km resten av varvet för att klara maxtiden. Om jag måste hålla 8 minuter / km men bara kunde hålla 10, så skulle det inte gå att ta sig runt på utsatt tid. Jag tvingades inse att jag var besegrad av förra årets tvåa.

Jag bröt. Även om jag bröt som gjorde jag det i ett läge där det var enda utvägen, och jag är stolt över att jag inte föll för hjärnspöken, smärta eller andra mer eller mindre tveksamma undanflykter. För precis som i fotrally så finns det bara en regel att följa: håll farten. Kan man inte det DÅ bryter man, inte annars.

Väl tillbaka i depån undrade folk varför jag brutit, jag såg ju pigg ut och gick obesvärat, skojade och snackade med folk som jag brukar. Svaret var lika absurt som enkelt: ”Allt är på topp, men jag kommer inte framåt tillräckligt fort.”

Tack Monica och Tommy, alla boende i Lur, alla på bygdegården mitt supportteam och alla medtävlande för att ni alla hjälpte mig hela vägen in i en vägg jag inte visste fanns. Det är sådana här erfarenheter jag söker, sånt jag vill lära mig att bemästra.

Drivkraft

Att ställa upp i något som Fotrally, som man vet kommer att sluta med att det är så hemsk att man tvingas ge upp kräver någon slags drivkraft. Jag tror att de flesta gör det för att i något avseende testa sig själv och se vad man klarar av.

Om drivkraften är att testa sig själv, undrar jag vad ett vanligt mål som ”att klara 24 timmar” har med det att göra? Väldigt lite i min värld. I bästa fall kan ett sådant mål pressa dig någon timme extra. Lika troligt är att det tar tvärstopp efter 12 timmar när du inser att du bara är halvvägs till målet och redan håller på att dö, eller att du står vid 24 timmar, relativt fräsch och bryter för att du inte kan ladda om. Det enda du testar då är hur du förhåller dig till ett mål (vilket kanske är värdefullt i sig). Det finns alltså risker med mål som inte har med drivkraften att göra. Om man gått rallyt förut kan man så klart spekulera i vad det kan tänkas handla om för tid i slutänden och vad som kan vara rimligt, men jag försöker hålla sånt på just spekulationsstadiet.

Fotrally 2013, 15 timmar: det optimala målet måste ju vara att gå till världen ände, men det ligger bara 15 timmars promenad bort. (Foto:okänd)

I stället försöker jag formulera mål som talar om när jag får bryta. Om jag t.ex. blir skadad på ett sätt jag misstänker kan bli långvarigt är det ok att bryta. Om jag verkligen inte kan gå 5 km/h är det ok att bryta. Då sätter jag mål som är baserade på vad jag för dagen klarar av att prestera. Att det gör svinont är ingen anledning att bryta för det vet jag ju att det kommer att göra, och blåsor vet jag ju att jag kommer att få.

Jag har svårt att hitta min drivkraft i sånt som mäts i relation till andras prestation. För även om jag gör mitt bästa, så kan jag inte rå över om någon annan är bättre än vad jag är. Det skulle betyda ett misslyckande för att andra är bra, och så vill inte jag värdera min egen  prestation. Därför är jag en ganska dålig tävlingsmänniska. För andra är det drivkraften att mäta sig med andra som är starkast, men jag har svårt att drivas av ”att vinna” i sig.

Visst gillar även jag att vara bäst på det jag gör, men min drivkraft är framför allt att spränga mina egna gränser, nyfikenhet för att se vad finns bortom det jag redan vet. Som någon uttryckte det ”hela vägen in i kaklet, igenom kaklet och ut på andra sidan, och se vad som finns där”. Att komma dit är inte enkelt, man måste ha kunskap och erfarenhet för att hantera alla hinder som kan dyka upp på vägen,  för att kunna maxa. Det är väl min andra drivkraft, att lära mig och bli tillräckligt duktig för att kunna spränga gränserna. Att misslyckas för mig är att veta att jag kunde ha gjort bättre utifrån förutsättningarna då. Det jag inte visste då, har jag förhoppningsvis lärt mig och det tar med mig till nästa försök. Det är när man är i kaklet som det gäller att fortsätta, det är ju precis det jag söker, och just då när det börjar kan jag ju inte lägga av,  eller hur? Skulle du göra det?

För att spränga mina gränser i Fotrally krävs det att jag slår mitt gamla rekord. Jag hoppas att deltagarna i år kommer att utmana rekordtiden från förra året, eller allra helst slå rekordet. Men jag anser att det inte är min uppgift att slå mitt rekord, det får någon annan göra. Så ska jag försöka ta tillbaka det i framtiden.

Det här blir antagligen mitt sista inlägg som regerande mästare eftersom mitt beslut alltså är att inte gå i år.

De senaste åren har Fotrally varit #1 bland mina lopp och i princip varje timme jag lagt ner på träning och tävling de senaste åren har varit i syfte att ge utdelning just under rallyt. I år är mitt #1 Lurs Backyard Ultra som går veckan efter Fotrally, ”backyard ultra” påminner faktiskt en hel del om Fotrally: avverka 6,7 km varje timme (i fri fart) tills bara en man och en kvinna återstår. 6,7 km/h låter inte mycket mer än fotrallys 5 men det är det, och det ska bli spännande att se vad farten gör för uthålligheten.

Det har varit fantastisk att ha haft Fotrally som en stor del av mitt liv under fyra år. Fotrally har gett mig så mycket så därför vill jag ge något tillbaka i form av att vara funktionär i år. Så vi ses ändå vid Sjöhistoriska museét på torsdag<3

Fotrally 2015, ca 60 timmar: Baserat på min erfarenhet av att gå 48 timmar så hade jag inte vågat hoppas på att kunna gå 66 timmar runt mälaren, men som tur var formulerade jag aldrig mitt mål i timmar. (Foto: David Hall)

Packa, vila, smörj och fila

Med bara en vecka kvar till start är det viktigaste veckan inför fotrally. Kroppen kan du inte gör något åt nu annat än att skada dig. Men det betyder verkligen inte att du inte kan påverka rallyt.

Du har tre huvudsakliga saker att ägna dig åt: sköta fötter,  packa och vila. Och fundera lite. Det blev visst fyra saker.

Packa tycker jag att du ska göra redan nu för att ha det undanstökat. Du kommer ändå komma på saker i sista  stund,  så för maximal nedvarvning: packa i tid.

Det du ska bära med dig från start och  kläderna du ska gå i ska du också välja. Är du nybörjare kommer du garanterat packa för mycket att bära. Ta bort allt som inte är nödvändigt för att klara sig till nästa supportsträcka. Några saker som du inte ska pruta bort inför första natten: mössa, vantar, regnkep. Vi har haft både regn och +3 grader första natten.

Fötterna ska vara så mjuka det bara går vid starten för att minimera risken för skav. Börja gärna redan nu att fila fötterna och smörj in dom varje kväll fram till rallyt. Sov med strumpor för att inte gegga ner sängen och för att få bästa inpackningen.

Om du packat i god tid kan du gå och lägga dig tidigare än vanligt för att få så mycket sömn som möjligt och komma ner i varv. Undvik koffein och alkohol och du kommer sova som en stock. Har du möjlighet att vara ledig från jobbet hela torsdagen så är det också bra. Du kanske inte sover hela dagen, men vila ska inte underskattas.

En sak till att fundera på: under vilka omständigheter kommer det att kännas ok att bryta? Tänk på det nu när du är pigg, inte har ont och är klar i skallen. Annars kommer en väldigt dålig beslutsfattare fatt ett väldigt dåligt beslut under rallyt om den inte har den kloka beslutsfattarens svar i bakfickan.

Gå långt och lycka till!

Kriget om de gula lapparna

Vid sidan av de personliga fajterna och fajten om seger så pågår en annan kamp i fotrally bland dom som är riktigt bra, men oftast inte ligger i absoluta toppen: kriget om de gula lapparna. Idén är genial för att få till en streckstrid: alla som placerar sig 2-20 får en gul nummerlapp året efter (1:an får en rosa). Och gul eller rosa lapp vill man så klart ha.

Jag minns 2013 när det var 21 personer som gick i tre timmar varav 3-4 hade väldigt stora problem att ta sig fram och ingen ville ge sig. Alla gick och sneglad som gamar på ett skadat djur i väntan på att någon skulle kasta in handduken för gott. Det skedde efter 24 timmar den gången. Eller 2014 när det krävdes mer än 30 timmar för att få en gul lapp! Dessutom var det en hel drös med debutanter (inte rekordmånga men 6 st) som placerade sig topp 20 det året vilket är anmärkningsvärt många. Själv snubblade jag som debutant in på en 20:e plats 2012 efter 24:20.

2013 efter ca 31 timmar / kl 04 mellan Nyköping och Norrköping. Jag går med min första gula lapp, här som #20. 2 timmar senare efter att bilden togs kommer jag att kliva av på en 3:e plats.

Vad kommer att krävas för en gul lapp i år?  Gula strecket har gått mellan 24 och 30 timmar de senaste åren. Det är inte säkert att det krävs 30 timmar i år som 2014, men å andra sidan så har kanske mentala gränsen för vad som är rimligt att gå puttats upp något snäpp, inte minst med tanke på Pia Rosvalls 69 timmar som debutant förra året. Vem trodde det var möjligt innan, och inte minst av en debutant? Ingen, men nu kan ingen förneka att det faktiskt är det. Ska jag försöka gissa så kommer det antagligen att krävas någonstans runt 26-28 timmar för att få gul lapp i år.

Å andra sidan så ser man inte heller någon direkt trend för topp 20-strecket. Medan segertiden, med något undantag, ökat hela tiden så är det svårt att säga det samma om 20:e tiden.

I skrivande stund är 10 av förra årets topp 20 anmälda. Dom som har gult brukar vara bra på att försvara ställningarna. Statistiskt kommer ca ⅔ av de som går med gult att stärka sin ställning i år, någon enstaka åker ur toppen och någon kommer inte till start.

Det kommer alltså finnas runt 10-12 platser för dom med vita nummerlappar att slåss om. Av dessa 10-12 kommer de flesta vara gamla rävar som bryter sig in, t.ex. Lars Hagstedt som varit borta ett år kommer självklart vara med och slåss om pallplatserna i år. Martina Kulén kommer så klart att vilja ha tillbaka sin plats i topp 20, och om allt går bra kunna slå sig in på topp 3 bland kvinnor någonsin. Det finns alltså ganska många platser att slåss om,  men det är en drös deltagare som gått strax över 24 timmar som alla kommer vara med och kriga. Inte minst dom som har ett personbästa över 24 timmar på endast ett tidigare försök har säkert en del nybörjarmisstag som dom putsat bort i år. Kan det bli som 2013 med riktigt tuff och slitig kamp om 20:e platsen? Då kan det kanske bli uppåt 30 timmar.

Men det riktigt spännande är att se vilka debutanter som kommer vara uppe i toppen, som kommer från ingenstans. En slagning på ultrastatistiksidan DUV skvallrar om att det finns några nykomlingar som gjort mellan 24 och 30 timmar på ultralopp tidigare. Erfarenheten visar dock att tidigare ultraerfarenhet är bra, men ingen stark indikator på ett debutreslutat. 

Gör man det enkelt för sig och bara tittar på tidigare personbästa i Fotrally så skulle årets resultat bli så här:

1. Fredrik Forsström
2. PerOla Axelsson
3. Lars Hagstedt
4. Angelo Törnblom Welander
5. Björn Ohlsson
6. Daniel Vesterhav
7. Robert Jonsson
8. Tomas Sjölander
9. Richard Kindroth
10. Martina Kulén
11. Martina Hausmann
12. Anders Ganslandt
13. Fredrik Lindqvist
14. Anders Jungefors
15. Ludvig Schlyter
16. Rikard Eriksson
17. Andreas Cederbom
18. Tommy Swärdh
19. Jenny Lindberg
20. Ingrid Lindeborg

En sak är säker, så här kommer inte resultatlistan att se ut när det är över. Men nästan kanske. En annan sak som är nästan lika säker är att debutanterna kommer att vara där i toppen dom med. Är du en av dom?

 

Marathonmarschen – en vaken mardröm

Under 2014 spelade Robert Agius med sitt team in en dokumentärfilm om  tävlingen vi alla vurmar för – fotrally. I lördags hade den galapremiär och självklart var vi några från landslaget på plats plus ett par promenerare till, även några som debuterar i år.

Tanken var att vi skulle gå till premiären, oavsett var i världen den skulle bli av (högrisk projekt eftersom många filmer har premiär i Cannes), men nu blev det i Uppsala. Familjeplaneringen satte käppar i hjulet för promenaden trots det ganska blygsamma avståndet från Stockholm.

Utanför premiären av "Marathonmarschen, en vaken mardröm"

I filmen får vi följa fyra deltagare som alla ger sin syn på fotrally under och innan loppet.

Jag vill ju inte förstöra filmen genom att avslöja för mycket, men precis som i verklighetens rally bryter alla utom en.
Från den 26/6 kan den ses på SVT play och den 30/6 kl 20 (alltså en timme innan årets rally börjar) sänds den på SVT. För oss som gillar fotrally kommer det bli rena julafton att få se den.

Och en sak till: se klart eftertexterna☺

Jag och Robert Agius

TEC200, en fantastisk resa på 322km

Lång och långsamt är ledord om man gillar fotrally, och med bl.a 2 rallyn över 48 timmar i bagaget så verkade 200 miles (322 km) var ett lagom surt äpple att bita i. Faktiskt det längsta lopp som går i Sverige på bestämd distans. 100 miles (161 km) har annars blivit en ganska populär utmaning bland satsande fotrallyfolk som vill träna på lite långlopp mellan rallyn. Men 200 är något annat. Det är hemskt, svindlande, kanske rent av dumt. Även om det är kortare än ett varv runt mälaren så måste farten vara mycket högre än i rallyt, runt 10 min/km mot rallyts 12 min/km. 200 miles har bara gått en gång tidigare på TEC och då var det 3 som klarade av att fullfölja, men det hindrade inte mig från att tänka som så att är det någon som ska klara av det så är det jag. Jag har aldrig fått DNF (Did Not Finish) i resultatlistan och det skulle jag inte få nu heller tänkte jag.

Torsdag kväll, på väg till Täby med 22 kg packning.

3-4 veckor innan TEC gjorde jag ett riktigt dåligt Ursviks Ultra (någon säger kanske att ”75 km kan aldrig vara dåligt” men jo, det var dåligt) som drog mitt självförtroende ordentligt i botten. Jag var påtagligt seg, och jag kunde få träningsvärk efter rundor på 15 km i behaglig takt. I vanliga fall springer jag 30 km och känner mig fräsch. Jag var rejält orolig, man ger sig inte ut och springer 30 mil med ben som är tunga som sandsäckar redan innan start. Det blev vila och naprapatbesök veckorna inför TEC.

Målet var att klara av distansen inom maxtid (54 timmar). Men jag visste att många kommer att bryta, och att jag kanske inte kommer att bli sist, så en topp 5 placering verkade realistiskt om jag bara genomförde loppet. Min plan var att göra ca 100 miles under första dygnet, inte så mycket mer, inte så mycket mindre. Precis som i fotrally ansåg jag att det här loppet började först efter 24 timmar och att jag bara skulle ta mig dit med minsta ansträngning för att vara så pigg som möjligt när det som jag såg det, skulle braka loss på riktigt. Jag räknade med att ligga i botten av resultatlistan under merparten av loppet, men att jag sedan successivt skulle klättra uppåt i takt med att snabbare löpare bröt, och att jag passerade medtävlanden på banan.

Innan start, jag och min vapendragare som så många gånger tidigare: Niklas Grebäck

Väderprognosen hade varit väldigt hattig inför TEC, men på fredag morgon när starten gick var det en solig, om än ganska kall och blåsig morgon. Jag hade planerat att springa i strax under 9 min/km, men jag gjorde sällskap växlade med Richard Andersson och Georg Kirsch de tre första varven, så de kom att gå mycket fortare än planerat eftersom dom hade ett tuffare schema än vad jag hade. Kirsch var en ung tysk med lite udda taktik, göra varven hyfsat fort och sedan hänga uppåt en timme i depån. Alltid när man träffade honom på banan bekymrade han sig alltid för diverse plågor men han höll benhårt i sin plan ändå. En imponerande yngling!

 

Varv 4-7 gick däremot nästan exakt i min planerade fart. Jag följde mitt energischema, åt och drack som jag hade tänkt. Jag började känna lite i benen redan efter varv 2 , men det blev inte värre så det var lite så mycket att oroa sig över. Redan på mitt 4:e varv började jag bli varvad. I ledningen låg Tobias Lindström men han hade inte mer bråttom än att han kostade på sig att göra mig sällskap någon km. Efter ytterligare några varv var det Roxen som ledde och varvade mig igen. Tobias däremot såg jag inte till fler gånger under loppet.

Jag hade värvat pacers så jag skulle ha sällskap alla mörka timmar. Jag hade inte räknat med att det skulle vara så mycket svårare att hålla farten uppe bland rötter och med bara ljuset från pannlampan, och jag förlorade nästan 1 min/km. När jag gick in i natten låg jag runt 45 minuter före schemat, när natten var slut låg jag ca 30 minuter efter. Tyvärr valde jag av viktskäl en svagare pannlampa den första natten vilket försvårade det ytterligare att se var jag satte fötterna, vilket kostade mig en onödig vurpa.

Jag hade inte tittat till fötterna än under loppet hittills men jag misstänkte att jag kunde ha en blåsa på gång så det fick bli ett lite längre stopp i depån vid 4-5 tiden på morgonen. Mycket riktigt hade jag fått två blåsor som jag plåstrade om, och de var de enda blåsor jag fick.

100 miles löparna startade ett dygn efter oss, dvs kl 10 på lördag. Jag passerade 100 miles efter ca 24:23 så jag låg hyfsat i fas med planen, men jag började känna av skav i ena armhålan. Jonas Davidsson som nu var pacer sprang före in i depån och letade upp en vattenslang och spolade av mig salt innan jag smorde in med Sportslick och tog ren tröja. Ska man klara av att springa 100 miles till kan man inte börja med skav, utan noggrann vård är en lönsam investering.

Jag misstänker att Jonas hintat i depån att han inte tyckte att jag åt tillräckligt, för Mia Thomsen som stod där och servade löpare började bomba i mig pizza till att börja med, nästa varv kyckliggryta, varvet efter korv med mos, tills jag var tvungen att säga ifrån ”SLUTA NU, JAG MÅSTE JU SPRINGA OCKSÅ!”(förlåt Mia om jag var tvär och du hade säkert rätt). Jag tyckte inte att jag hann springa utan bara äta. Mina varvtider började ligga på en nivå som inte skulle vara hållbar i längden om jag skulle klara maxtiden på 54 timmar. Om jag någon gång fick negativa tankar under loppet så var det nu i så fall, jag började fundera på hur jag skulle kunna motivera mig att köra tiden ut, OM jag hamnade i ett läge där jag inte längre kunde klara maxtiden. Det här var enda gången jag tvivlade. Efter ytterligare några varv skulle allt jag ätit ut igen och jag fick gå på muggen – mest hela tiden faktiskt. Just när problemen med att få i mig allt käk var över, så satte alltså bieffekterna in att bli av med allt käk.

Till skillnad från första natten så var det nu närmare 200 löpare ute i skogen som sprang 50, 100 och 200 miles. Många 100 mileslöpare började bli rätt tröga så att t.o.m vi som sprang 200 miles kunde springa förbi och kanske varva en och annan. En hjälte som hade det rejäl tungt när vi passerade var Knut Kronstad som sprang 100 miles. Och han hade skäl att vara lite tung i kroppen, han hade gjort Nordenskiöldsloppet (220 km på skidor) en vecka innan! Fatta att ens komma på idén att springa 161 km några dagar efter att ha kört 220 km skidor!!!

Som 200-löpare kände jag mig lite extra påhejad och peppad av dom som sprang kortare distanser. Vi var ju inte så många, så att se en av oss var säkert något litet att fira för att bryta tristessen för någon sekund även för andra löpare.

På söndag morgonkvist började det för första gången under loppet regna så mycket att man behövde regnskydd på sig. Jag har förstått att med TEC-mått så hade vi enorm tur med vädret. Det kändes tryggt att ha en så erfaren ultralöpare som Stefan Olsson pacer på denna viktiga del av loppet. Jag och Stefan planerade strategin inför de avslutande varven beträffande energi och fart. Planen löd: kör näst sista varvet i full fart för att tömma ur allt i kroppen. Sista varvet tömmer man ur kroppen en gång till på ren vilja. Dricka en flaska Perpetuem per varv och kläm en gel ungefär varje timme. Någon annan fast föda skulle ta för lång tid att käka och för lång tid att få ut i kroppen. Stanna inte om det inte är absolut nödvändigt. Jag skulle inte få låta mig bli nöjd på sista varvet med att jag skulle klara loppet, utan jag skulle tvinga mig till att kriga hela vägen till mållinjen.

Inför näst sista varvet (varv 27) låg jag ca 70 minuter efter tysken Georg Kirsch. Det var ointressant, avståndet var för stort. Inför varv 27 låg jag enligt depån 30 minuter efter Richard Andersson och jag hörde att det gick trögt så honom borde jag hinna ifatt på 2 varv. Det visade sig att jag var i fatt honom redan efter 45 minuter. Jag insåg att om det dom sa i depån stämmer, att det i så fall måste gå riktigt långsamt för honom och att hans maxtid låg i fara. Jag gjorde varv 27 “snabbt” (1:55) tömde allt och min fru Gina hade tagit över piskan som pacer.

Inför varv 28 hade luckan minskat till ca 37 minuter till tysken. Inget jag visste om då, men jag har hört efteråt att det spekulerades i depån om det skulle vara möjligt att ta in det. Det borde inte vara möjligt att springa in 37 minuter på 11,5 km, men jag tog ju 30-40 minuter på varv 27 så frågan var snarare om jag skulle orka med att springa så 2 varv i rad, och om jag i så fall skulle ha vett och vetskap för att göra det.

Jag stannade och slog en båge mot ett träd på varv 28. Det var första hallucinationen under loppet, jag upplevde det som att trädet föll mot mig. Jag var påtagligt svagare nu efter urladdningen på varvet innan men Gina försökte driva på mig så gott hon kunde.

I det vi kom att kalla “Mangroveskogen” (pga alla rötter) vid ca 8 km in på varvet ville Gina passa på att ta en bild. Då upplevde jag samma sak som vid trädet tidigare på varvet, omgivningen rörde sig och det kändes ungefär som att vara på en båt. Jag berättade att jag inte ville stå still för att det var obehagligt. Vi anade båda hur det stod till så Gina sa åt mig att vi måste skynda i mål fort innan jag rasar ihop på banan och blir kvar där. Man har ju läst om starka löpare vars hjärna packat ihop några hundra meter från mål, just för att hjärnan kan tro att “nästan i mål” och “i mål” är samma sak. Vi fortsatte mot mål och när vi kom ut på upploppet såg vi 2 personer ca 100 meter framför oss. Jag sa på skoj till Gina “bara det inte är en 200-löpare så är jag glad”, utan att jag egentligen tänkte att det faktiskt kunde vara en 200-löpare på riktigt. Men det var det, det var tysken Georg Kirsch som var framför. Han kom in 26 sekunder före mig efter nästan 53 timmars löpning. Det är väl närmast att betrakta som målfoto.

I mål med Gina som pacer efter 322 km och knappt 53 timmar.

Det var med skräckfylld förtjusning som jag startade TEC200 men mitt lopp blev helt fantastiskt. Allt fungerade bra, skallen var hyfsat pigg, kroppen pigg, humöret på topp, energin hade funkat, andra löpare, pacerna och farsan i depån gjorde ett kanonjobb som allt tillsammans gjorde det till en nästan oförskämt behaglig resa att bryta ner 322 km under nästan 53 timmar.

Något har jag tydligen lärt mig på långa rallyn om uthållighetsidrott. 

Nybliven stolt innehavare av det svårvärvade mytomspunna 200 miles-spännet.

Spelar erfarenheten någon roll?

Alla verkar vara överens om att tidigare erfarenhet av fotrally är hårdvaluta när startskottet går. Men är det så? Jag kan ju inte låta bli att försöka besvara den frågan utifrån vad deltagare faktiskt presterat. 

Jag har tittat på hur deltagare presterat sitt 1:a, 2:a, 3:e och 4:e år (se medianvärden i den prickade kurvan nedan, där värdena är justerade så att år 1 har värdet 1). Jag har valt att bara titta på år 1-4  eftersom det är så försvinnande få som gått fler gånger än 4.

Att medianvärdet (medelvärdet följer för övrigt samma mönster för den som undrar) ökar rejält (ca 75%) mellan 1:a och 2:a året är inte så förvånande. Det anmärkningsvärda i kurvan är att deltagare år 3 presterar ungefär lika som år 2, för att sedan fortsätta förbättra sig igen mellan år 3 och 4. Men varför planar kurvan ut mellan år 2 och 3? En förklaring är att deltagarna har rättat till de misstag som finns att rätta till redan till år 2, men det förklarar i så fall inte varför kurvan fortsätter uppåt för år 4. En annan förklaring kan vara att dom som går en 4:e gång fortfarande känner att dom har mer att ge och därför fortsätter kurvan uppåt. Eller att deltagare under år 3 drabbas av någon självgodhet som straffar sig i form av utebliven förbättring.

Min resultatutveckling är den heldragna linjen. Jag har hela tiden haft punkter jag vill förbättra och det har gett utdelning, ingen platå mellan år 2 och 3 för mig. En annan förklaring till att jag förbättrade mig mellan år 2 och 3 är att jag bröt när jag nått en 3:e plats. Jag hade förmodligen några timmar kvar att gå och då hade kurvan varit planare mellan år 2 och 3. Min förbättring mellan år 1 och 2 är också blygsammare än gemene mans.

Slutsatser av fotrallyerfarenhet:

• Ska du gå ditt 2:a år så har du antagligen redan en lista på sådant som du vill göra bättre.
• Ska du gå ditt 3:e år, var inte självgod och tyck att ”du kan det här nu”. Om du tycker att du gjort allt rätt, så gör allt lika igen fast lite bättre.
• Ska du gå ditt 4:e år (eller mer) så känner du säkert redan till allt det här, och du har förmodligen redan all den erfarenhet som du behöver för att avgöra vad som krävs för att förbättra dig ytterligare.

Erfarenhet av ultralöpning

Det andra som brukar komma på tal är erfarenhet av ultralöpning. För att få ett hum om hur det påverkar så har jag har kört in listan på alla deltagare i statistiksidan DUV:s databas för att se vilka deltagare jag får träff på i andra ultralopp. Jag har inte bemödat mig att skilja på de som börjat med ultra före eller efter sitt första fotrally, gör man det kan man säkert få fram mer intressant fakta.

Nåväl, dom röda staplarna visar personbästa för deltagare som har ett ultraresultat på DUV utöver fotrally, dom gråa visar deltagare som inte har det.

Man kan konstatera att de med ultraerfarenhet generellt ligger något högre än de gråa, men inte särskilt signifikant. Det röda, liksom de gråa är utspridda över hela skalan från topp till botten, däremot är det väldigt röd dominans i den absoluta toppen.

En intressant iakttagelse är att det är lite gråare ansamlingar vid 12 och 24 timmar. Kan det bero på att ultralöparna är vanare att hantera den mentala lockesen att bryta vid en naturlig etapp och verkligen köra hela vägen in i kaklet?

Det är mina funderingar i alla fall. Det skulle vara kul att höra vad andra tänker om graferna.

 

Gå lugnt och långt,

Fredrik

 

 

 

 

 

 

Things to Keep in Mind When Dating/Married to/Friend of/Parent to an Ultra & Trail Runner

Källa: Things to Keep in Mind When Dating/Married to/Friend of/Parent to an Ultra & Trail Runner

Epilog 2015

Någon frågade om återhämtningen,  hur trasig blir man efter nästan 88 timmars promenad? Rent muskulärt tror jag att det beror på hur vältränad man är och jag har aldrig varit mer vältränad än just inför årets Fotrally.

Precis som det brukar vara efter långa lopp så sover jag när jag ska vara vaken och är vaken när jag ska sova. Det tar oftast 2-3 dygn att anpassa  dygnsrytmen till det normala igen. Jag gick på kryckor (för att avlasta fötter och ben) och kände mig lite som om jag rullat hatt ett par dagar, men det mest påtagliga var att jag inte orkade stå mer än max 15-20 min i sträck.

En vecka senare gick jag två heldagar på Kolmården och ytterligare några dagar senare sprang jag min första mil. Kortare distanser upp till 10 km klarade jag tydligen bra efter en dryg vecka.

Tre veckor efter fotrally gjorde jag en mara. Ok, det var ett 6-timmarslopp som blev en mara lång. Det gick det bra upp till ca 30 km där det tog tvärstopp. ”Det gör det ju alltid på maror efter 30 km” kanske någon tänker, och visst ligger det något i det, men den här gången kände jag mig direkt sliten och fick bokstavligt talat skitont. Jag gjorde mina 42,2 km innan jag klev av, och jag hade fått ett mått på vad kroppen tålde just då och det var det jag ville veta. Jag ville inte slita mer i onödan eftersom jag hade annat att återhämta mig inför.

Fötterna klarade sig mycket bättre än året innan (då gick jag 48:18) då jag tappade en handfull naglar och känseln på ett par tår (känseln är fortfarande delvis borta). Förvisso tappade jag även i år några smånaglar, men stortårna har klarat sig så här långt. Jag hade dock väldigt stor omsättning på hud och jag hade ständigt ny tunn hud på gång under fötterna. Kroppen hatade tydligen, begripligt nog, min hud under fötterna.

Huden visade sig vara lite väl skör när jag i mitten på augusti tog mig igenom det 246 km långa loppet ”Trans Scania” (tvärs genom Skåne tur och retur) och jag var hyggligt flådd redan efter ca 10 timmar. Jag höll knappt fotrallyfart den gången och tog närmare 50 timmar på mig att fullfölja.

Jag och Niklas Grebäck, vid Haväng under Trans Scania