Hej hå, hej hå, hej hå, tillsammans skall vi gå…

Som en av de sju vill jag göra en kort presentation av mig själv. Torill här. Snart inne på mitt 48:e år. Jag har hållit på med regelbunden träning (läs löpning) i 17.5 år.
Innan jag började med löpning tyckte jag att det var det dummaste man kunde syssla med. En idrott för idioter. När jag av olika orsaker började jogga lite och kom i kontakt med folk som tävlade, tyckte jag att de var coola men lite tokiga. Jag gillade att vara en av dem men skämdes över min oförmåga att springa fort.
Jag tyckte dock att de som sprang marathon var idioter, för det var väl ingen mening med att provocera omgivningen med att demonstrativt visa att man kunde springa så jä*ra långt!
Det var förstås innan jag gjorde mitt första. Jag var såld. Jag skämdes fortfarande över min oförmåga att få benen att springa fort men rultade på i lopp efter lopp.
Efter några år med marathon och kortare distanser introducerades jag till Ultralöpning. Nu snackar vi om idioter! Totalt meningslöst enligt mig. Tills jag testade.
Jag var såld – igen. Och jag hade hittat min grej! Snabbhet är inte allt. Uthållighet är så mycket mer.
Jag har nu sprungit ultralopp i 10 år och trot eller ej, jag blir bara bättre och bättre. Inte snabbare men mer uthållig. Hur kul är inte det?
Hursomhelst, för ett antal år sedan fick jag höra om ett Fotrally som skulle gå av stapeln någon stans i Sverige. Ni kan ju gissa vad jag, nästan lite föraktfullt, kallade deltagarna där… Just det. Idioter. Fullkomligt meningslöst. Jag menar, hur tråkigt kan man ha? Gå, det tråkigaste som finns! Det var då det.
Förra våren fick jag berättat för mig lite mer i detalj vad det gick ut på och sakta men säkert växte nyfikenheten. Jag ville ge det en chans. Och även om jag inte lyckades med det mål jag hade satt mig, var jag totalsåld!
Lika mycket som jag föraktar min oförmåga (fortfarande) att kunna springa snabbt, lika mycket älskar jag min förmåga att ändra uppfattning om saker. Inget är skrivet i sten. Allt och alla förtjänar en andra, tredje och även fjärde chans. Jodå, det kan ibland kännas lite retligt att behöva erkänna att jag hade fel till en början, men jag är alltså inte sämre än att jag kan ändra mig och jag står för det.

Så nu är jag alltså här. En av de sju som kan komma att försvara Sveriges färger i Juni nästa år. Jag är hedrad och stolt och kommer ge vad jag har, för laget, för mig själv och för Kung och fosterland.

Annons