Ursvik Ultra 75km, lilla TEC 200

Varför åker man till Sundbyberg 23:00 för att springa 75km i snöleriga motionsspår? Antagligen för att man i april skall åka till Täby och springa 320km i motionsspår. Och varför ska man…? Inte vet jag, men kanske är det Fotrallys fel alltihop.

Forssis körde och jag åkte med, PerOla hade fått/skaffat sig förhinder. Två helger innan hade vi alla tre varit på plats och provsprungit spåret. Då var det soligt, varmt och kortbyxpremiär. Banan har epitetet ”Extreme” och det är väl att ta i, men rejält med backar är det. Ett testvarv på 15km lämnar inga spår i mina ben, men med 5 varv blir det annat. Även om jag är helt oskadd så minns kroppen helgens äventyr, särskilt när jag går i trappor.

Nåväl, vi siktade på en sluttid på mellan 9-10 timmar båda två. För bara en månad sedan gjorde Forssis 184km på 24-timmars i Esbo, och jag skulle bara samla mil inför TEC. Lugnt och fint och trevligt sällskap var planen. Vi hakade på en klunga om ca 30 pannlampor och tempot var, som vanligt, lite högre än smart. När vi köade i denna klunga konstaterade Forssis att vi var ”sist bland dem som springer för fort”. Det var roligt sagt, vi sprang liksom både för fort och långsamt på en gång. Redan vid första varvningen krävde magen ett längre stopp. Den hade varit orolig under flera dagar och terränglopp brukar inte göra saken bättre.

Under andra varvet fick jag trampa på lite för att komma ifatt min kamrat. När jag mitt på varvet gjorde så stod det klart att mitt dagstempo var ganska mycket högre. Vi växlade några ord och antog att vi skulle mötas vid varvningen. Mycket riktigt blev det så. Denna gång krävdes ett längre stopp och när jag lättad kom från omklädningen till målområdet stod Forssis där och surplade blåbärssoppa. Vi gjorde sällskap en liten bit in på tredje varvet, sedan lufsade jag åter iväg för att lämna F åt mörkrets makter.

Jag tränar mycket lite backe och det började märkas nu. Pinnar till ben bromsar dåligt utför och det som får lida är knäna. Det började ömma så smått när jag närmade mig maratondistansen, men ingen orsak att hålla igen i utförslöporna. Jag satsade på att rulla nerför med flacka steg och med den taktiken flög jag förbi de flesta medtävlare. Märkligt nog så verkade jag snabbare även uppför och det får jag nog tacka promenerandet för. Några backar var riktigt tuffa och där gick samtliga, men som den flanör jag är så gick jag nog snabbare än genomsnittet. Det tycks som om slätlöpningen, det jag tränar mest, är min svagare sida. Det och alla förbenade stopp.

Utrustning är något som intresserar de flesta, även mig. Om sommaren är det befriande lätt att klä sig, men såhär års krävs mer eftertanke och framför allt, mer kläder. Tack och lov är 75km ”kort” nog för att kunna springas till största delen. Visst blir det sträckor av gående och stopp för depå-pyssel, men riktigt nedkyld behövde jag inte bli. Det var tur det för kläderna var hyfsat svettblöta redan efter ett varv och det får man väl leva med. Vid ett toastopp frågade jag en kamrat om han själv hittat vinterkläder som höll sig någorlunda torra och luftiga. Jodå, det hade han, och upplyste mig om att de låg hemma i byrålådan. Så sant, så sant. Det jag än en gång kunde konstatera var att skor, strumpor och näring funkade utan anmärkning. Noll dropp i mina Lone Peaks kräver nog lite mer vadstyrka för längre distanser, men i övrigt sitter de fantastiskt bra. Ett lerhål gjorde höger fot inpackad redan på varv 1, men några blåsor eller skavsår syntes aldrig till så ullstrumporna från Darn Tough fortsätter att imponera. Magen var ju körd redan innan loppet så jag får nog tacka Hammers rallyvälling för att det inte blev totalkollaps. Löpningens prylmarknad växer ständigt, men jag nöjer mig med att fötter och mage funkar.

Varv 4 och jag kände mig fortsatt stark nog att hålla tempot uppe. Det var allt glesare mellan tävlande och till stor del gällde ensamarbete. Det gör mig inget då jag är van att röra mig helt på egen hand. I längre lopp finns vanligtvis bara två lägen, nämligen att (a) jag blir varvad av de riktigt snabba eller (b) knallar om de som börjat krokna på slutet. Ursvik kändes som en folkfest i det avseendet. Utöver förbiblåsning av en och annan fartfantom i 45km-klassen så sprang jag om folk med max 20 minuters mellanrum. Faktiskt en riktigt kul upplevelse som påminde mig om att löpning inte bara är jobbigt utan lite spännande också. På fjärde kom också finalen i magfyrverkeriet vilket föranledde en avvikelse från banan och en föreställning som, hoppas jag, skedde helt utan publikens påhejande. Fort gick det hursomhelst för nu insåg jag att en tid under 9 timmar var fullt rimlig. Vid varvningen inför sista 15km var klockan 8:15 om jag minns rätt, och det innebar att 1:45 skulle ge 9 tim. prick. Sista varvet är något annat än första och jag visste nog att benen var lite slitna, men lik förbannat tänkte jag göra ett försök. På 15km hinner inte så mycket hända, även om krafterna tar slut, så en lite push var ofarlig tänkte jag.

Sagt och gjort, varvningen innefattade ett snabbt byte av napp-/näringsflaska och så swosh iväg för en kamp mot klockan. Vi hade prickat första varvet på 1:45 precis, och det hade känts ganska fort redan då, så hur skulle det bli 7 timmar och 60km senare? Sådant kan jag tänka på nu, men under loppet är det helt ointressant. Då är tankeverkstaden inställd på följande kanal:
Om slätt: slappna av och behåll teknik, andas djupt och lugnt.
Om motlut: korta stegen tills andningsfrekvens måste ökas, växla i så fall till rask marsch.
Om backe: Gå, drick, stretcha och sjung.
Om en jävla brant backe: Fokusera på fotisättning och gå så långsamt du behöver, men stanna inte.
Om utförslöpa: Lyft på benen och låt Newton sköta resten, ägna dig åt balans och fotisättning.

Det är ett lätt och bekymmersfritt tillstånd det där, fastän kroppen kan värka och magen knorra. Jag brukar tänka så ibland, att vad som än är obehagligt nu så finns det mycket mer obehag på annat håll, och så länge jag ägnar mig åt mitt elände så har jag det i stort sett oförskämt bra. Tänk om jag mådde såhär på grund av flykt eller fattigdom? Tänk om jag låg i en sjuksäng och drömde om lyckan i att kunna stå på egna ben. Tänk om jag sitter med en cancerdiagnos om ett år? Istället leker jag att det är viktigt att springa 75km på under 9 timmar, så i någon bemärkelse är jag obegränsat lycklig i denna stund.

Jag har ingen gps-klocka eller annan tidtagning själv så varvtiderna vet jag inte säkert, men sista bör ha gått på ca 1:35 för sluttiden blev 8:48. Det är jag såklart jättenöjd med. Kroppen höll fint och dagen efter är stel men annars helt utan skavanker. Om jag tränar bra kommande veckor så skall 200 miles vara fullt möjligt att klara på 54 timmar. Det förutsätter såklart att jag är skadefri, inte får någon allvarlig infektion eller drabbas av annat trist bortom min kontroll. Den stora biten att jobba med är antagligen mitt förhållande till mat. Jag är sådan att jag inte gillar matlagning eller ens att köpa mat. Däremot älskar jag att äta. Det där är en mindre bra kombination om man ska äta det experterna menar är hälsosamt. Att känna till vikten av en god kosthållning är inte detsamma som att avhålla sig från en dålig dito. Men 200 miles är en så pass hotfull distans att jag sannolikt inte fixar den på bara choklad, snus och bacon som uppladdning. En bra näringsplan under loppet är en sak, men landar det nyttiga i en röra av onytta så tappar man ju en hel del positiv effekt, det begriper till och med en snaskråtta som jag. Så hur ska jag ta mig an detta problem? Det vet jag inte, men jag ska i alla fall göra ett försök till skärpning. Om inte så för att slippa ha något onödigt dumt att skylla på om jag misslyckas med uppgiften TEC200. Sker det så ska det handla om att jag inte fixade distansen, inte om att jag var medvetet dum i huvudet.

 

Annonser

Om Niklas

A simple look at the Everything within Every Thing
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ursvik Ultra 75km, lilla TEC 200

  1. Ping: Mila Ursvik Ultra är äntligen gjord | Naturfys

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s