200 kilometer, men inte miles

Så är det åter dagen efter. Dagen efter ett lopp som inte gick enligt plan. Som alltid tänker jag ”Nu vet jag vad som behövs för att få till det”. Som alltid känns det som det viktigaste misslyckandet hittills. Såhär gick det till:

Första varven kändes som en transportsträcka. 320km är en bra bit och några varv hit eller dit är mest uppvärmning. Skillnaden mellan busvädret på sjösidans första 3km och vårsolen i skogsbackarna gjorde det lite plottrigt att anpassa kläder. Speciellt då jag är lite fjantig och ogillar att frysa i kortbyxor och svettas i regnkläder.
Energiintaget funkade hyfsat med hjälp av vänner i depån, men jag upplevde ingen 100%-ig koll på läget. Jag hade lovat mig att inte slösa tid vid varvning, men nu blev det nästan stressigt. Korta depåstopp blev extra viktigt eftersom jag redan från start blev tvungen till många pinkpauser i skogen, och där gick uppskattningsvis ca 5-7 min./varv upp i rök.

Framåt kvällen, efter 4 varv gissar jag, ringde Carro och ville komma med superbuljong. Toppen, tänkte jag, men info hade kommit att det vankades kvällsmat i depån. Vi kom överens om att buljongen skulle levereras ett varv senare. Väl i depå så visade sig att matleveransen var något försenad, så där stod en lätt stressad gubbe och försökte lista ut hur detta skulle lösas. En lösning var tydligen att springa ifrån pannlampan, och det visade sig vara mindre lyckat. Jag upptäckte det efter ca 2km men ville såklart inte vända. ”Genidraget” blev att vrida upp tempot och kanske hinna runt innan rullgardinen gick ner. Ungefär vid 6km, efter bröstvärnet vid skjutbanan, var det dags att sakta in ordentligt. Då gick jag över från att titta på spåret till att leta snitslar. Det små vita fladdren fick bli mina ledstjärnor. Banan var ju förnämligt utmärkt, men här blev det ändå en utmaning. Snitslarna kunde jag nog se om jag kom nära, men om rätt väg gick till vänster eller höger om den var ibland oklart. Ok, tänkte jag, då detta var det långsammaste av mina långsamma varv skulle jag nog bli varvad snart igen. Då kunde jag hänga på något ljushuvud och klara mig på det viset. Men istället var detta det enda varv jag inte blev omsprungen av någon. Jag fick famla mig fram på egen hand, och det var inte mer än rätt. Den vise Ultra-guden ville väl att jag skulle lära mig läxan ordentligt – Ingen lampa, varde mörker. Bilden är från 4km, just på väg in i skogen. I See Darkness …

Resten av natten flöt på bra. Min gamla slitna Iphone valde att leka ”röststyrnings-leken” vilket gjorde att all musik stängdes av efter ca 10 sekunder. Man kör igång ”Allt på ett kort” med Bob Hund och … biddelibong…röststyrning. Man försöker ”Rapid Cognition” med Phutureprimitive och … biddelibong …röststyrning. Man stänger av. Alla nogsamt ordnade spellistor packades ihop och total radiotystnad fick råda. Lite trist, men jag tar sådant med jämnmod. Teknik är kul men kan alltid spela en ett spratt. Jag fick sjunga för och med mig själv istället.

På morgonkvisten kände jag den första antydan till frusenhet. Lite mer än bara att det var frostigt i luften, för det hade jag kläder till. Den här kylan kommer inifrån och den är en varningssignal om att energinivån är lite skev. Jag plockade med gel från depån och fyllde på extra med Perpetuem. Jag fick för mig att det hjälpte, men visst var det konstigt att jag blev pinknödig bara några minuter efter att jag druckit. Så var det hela loppet, men extra tydligt nu när jag ökade på intaget vätska/näring. I efterhand förstår jag vad som var problemet, men under loppet var det information jag inte förstod att använda.

Vid 10:00 släpptes 100miles-kalvarna ut på grönbete och det blev en väldig trafik i spåret. Det livade upp, och många bekanta nyllen hojtade förbi och gav energi. Varv 14 kom Jonas Davidsson som första pacer och det var toppen. Jag hade hushållat med krafterna, följt schemat hyfsat bra och kände mig stark. Vi pratade om nästa års äventyr i Trans-Pyrenea, Jonas berättade historier från Spartathlon och självklart blev det försnack om Fotrally. Vi var båda helt eniga om att jag skulle fixa 230km med marginal. Jag hade inte ont, var inte trött och såg inget som kunde bli något problem. Möjligen någon idiotgrej som att snubbla på en rot och spräcka skallen, men annars såg jag mest fram emot en spännande resa och minnesvärda möten.

Av någon anledning så nämnde Jonas att han upplevt symptomen på saltbrist själv, och att det var ett ständigt skvättande i buskarna. Det var under Spartathlon och boten var förstås mer salt. Inte ens där ringde klockorna tillräckligt högt. Jag var helt fast i min vanföreställning att saltbrist kommer av att man svettas mycket, och att man då pinkar gult. Eftersom detta inte var Grekland i september utan dagen efter en frostnatt i Täby så svettades det inte så mycket. Särskilt inte då jag promenerade minst 50% av tiden. Och det jag vattnade buskarna med var klart som…vatten, så någon saltbrist var det ju knappast.

Nu hade jag gjort 16 mil och halva loppet var kört. Det kändes så pass stabilt att jag kostade på mig dusch och klädbyte. Efter 100 miles brukar kroppen vara stel och lite obalanserad. Nu var den pigg och samarbetsvillig. Jag kunde vrida, böja och stå på ett ben utan problem. Det skulle handla mer om att hålla igen farten än om stress för att hinna med. Trodde jag.

Varvet efter gick väl sådär. Med Jonas som sällskap gjorde jag mil #16 på 90 minuter vilket var rejält snabbare än planerat, men det kändes oförskämt lätt och det var jag som ”hetsade”, inte Jonas. Nu på 15:e rudan började maskineriet hacka något. Jag tänkte att fartökningen ändå varit lite korkad, att den nu betalades med lite utmattning. Efter 7km kom Carro ifatt och peppade igång mig. Vi vrålade och dansade lite, och stollerier livar alltid upp i galanskaparnas land.

Vi var överens om att jag behövde en pacer/fösare till varv 16, så jag ringde Mia T i depån. Hon erbjöd sig att ta uppdraget och tacksam var jag. Mia gjorde ett bra jobb och varvet gick på 2 timmar prick, exakt vad jag önskat och beställt. Men nu blev energibristen allt påtagligare och så mycket till sällskap var jag väl knappast. Härifrån minns jag allt mindre av i vilken ordning saker hände. Mia har ju koll på käk och hon tryckte på att jag behövde mer energi, mycket mer. Jag förstod att det var rätt medicin, men ändå var det svårt att få ihop. Jag hade ju druckit all Perpetuem-välling enligt plan. Även om det kanske var lite mindre så borde det inte leda till denna bonk-känsla. Jag vet ju att denna soppa SKA funka för mig. Hursomhelst packade jag ner mer käk, minns inte vad, och gav mig iväg på varv 17.

Så skriver jag utan att minnas riktigt hur det var. Ser efteråt att jag gjorde 18 varv men kan inte för mitt liv komma ihåg vad som hände där, eller om jag minns fel om varven innan. Forssis skulle vara pacer senare på natten, men kom till undsättning mycket tidigare. Hur tidigt vet jag inte, men vi kom aldrig iväg tillsammans. Allt hans engagemang för att hjälpa mig igenom denna prövning möttes av ett spöke som låg under 7 filtar och huttrade. Här tror jag Mia och teamet av änglar i funkis-baracken pysslade i mig en dubbel salt-grogg medans Forssis hängde på Diana ett varv istället. Två timmar med salt och stugvärme trodde vi skulle få gubben i form. Jag tror det gick till ungefär så. Det jag vet säkert är att Forssis, som den excellente ultra-kamrat han är, spöade upp mig ur tältsängen och ledde ut mig på varv 19. Saltet skulle ge mig aptiten tillbaks och med ökad matlust skulle energinivån rättas till. Problemet var väl att jag fortfarande fick rysningar av tanken på mat och inte hade fått i mig något alls. Vi tänkte att salt-effekten säkert kickade in efterhand och packade ner lite extra godis i väskan.

Den första kilometerns vinglande var en repris från TEC 2013, men då var jag ensam i förvirringen. Nu hade jag en ledsagare som vänligt men bestämt styrde mig bort från blåbärsriset och upp på själva banan. Själv lyfte jag på benen, mest av artighet, och lät fötterna landa lite slumpmässigt beroende på hur underlaget lutade. Jag såg linjer och skillnad på ljus/mörker, jag hörde (riktiga) röster och jag var klar i tänkandet, men kroppen var totalt ledlös och svarade inte på tilltal. Den vek sig åt något håll, höger tror jag, och allt hade en olustig lustiga huset-känsla. Forssis sa alla dom rätta sakerna, och på rätt sätt. Han måste vara min bästa support/pacer som aldrig fått vara min support/pacer. Hur skulle han kunna skilja detta svamlande från annat ultra-svammel? Självklart lät det precis som alltid när ursäkterna för att banga ur växer och frodas i leda och värk. Självklart upplystes jag om det urbota fåniga i att lyssna på den skvalkanalen. Hade det bara varit vanligt mesgnäll så hade han garanterat vänt det och dominerat runt mig resten av natten. Det vet jag till en annan gång. Forssis köper inga begagnade ursäkter av oärliga ultralöpare. Men medans vi dansade denna dödsdans visste jag också att loppet var kört. Jag försökte sälja in den vetskapen till Forssis, men han tackade såklart nej. Man kan säga att han där och då tentade av hela support-utbildningen på 20 minuter, och med högsta betyg. Jag tvingades helt enkelt att vägra fortsätta. Jag fick säga det rätt ut – Jag tänker inte fortsätta. Inte ”det går inte” eller ”jag kan inte” utan istället ”Jag Vägrar. Punkt”.
Inte ens hot om flugsmällestryk kunde ändra på saken.

Av någon anledning tyckte jag nu att ett problem var större än andra. Stefan O måste kontaktas så han inte åker till Ensta helt i onödan. Han skulle få två morgonpass och nu var de strukna ur mitt program. Jag hade dåligt samvete och ville inte ställa till det mer. Jag trodde på mig, Forssis trodde på mig, Jonas likaså och många i tältet som sett mig gneta på varv efter varv i samma tålmodiga fart. Nu skulle jag bevisa att alla hade fel. Jag hade inte det som krävdes. Från långsam, seg och klok gick jag ganska fort till bara långsam.

Man tog puls och blodtryck och ambulans tillkallades. Det var tydligen ganska klena resultat jag uppvisade, inte bara på banan. Då plötsligt, som från ingenstans, blev jag sugen på godis-dammsugare. Jag hade ett 6-pack i bagen och någon hämtade. Den första tog jag i en tugga och tjong, så klarnade mina sinnen.
Mera mat, mera socker, gimme gimme, gimme.
Faran var över, ambulansen fick återbud och dramatiken övergick till en helt vanlig energikrasch. Jag ville verkligen inte kliva upp och ut i mörkret igen. Jag hade lovat mig att köra 54 timmar, no matter what, men nu kändes det helt meningslöst. Jag skulle inte hinna 320km fastän det var gott om tid kvar. Det var funkisarna som räddade mig ur situationen. De hävdade bestämt att det var slut för min del. Man ringer inte ambulans i ena stunden och ger sig ut på 15 timmars löpning i nästa. Någon jävla ordning får det vara, till och med i ultragalningarnas skyddade verkstad. Det hade dom såklart helt rätt i och jag protesterade inte. Nu fanns ju verkligen en godtagbar ursäkt att ge upp, en order helt enkelt. Om den inte kommit hade Forssis, med hjälp av Mia, Torill och andra, beordrat mig upp och ut i spåret. Mina egna gnäll-argument hade de smulat sönder med ett kollektivt hånskratt. Jag hade stapplat iväg och Forssis skulle flugsmällt mig fram till söndag 16:00 om det behövts. Jag hade kanske klarat 280km, kanske inte.

Negativt: Jag fixade inte målet 200 miles på 54 timmar.

Positivt: Inga skador, ingen specifik värk så träningen verkar funka. Ett dygn efteråt märker jag inget av de 20 milen förutom en viss ”träningsvärk” i benen så rehab-processen verkar också funka. Fötterna var som vanligt helt oskadda.

Lärdomar: Ultramänniskor är härliga, men det var förstås ingen ny lärdom. Saltbalansen är den andra halvan av vätskebalansen. Jag blir aldrig någonsin (hittills) uttråkad under ett ultralopp, hur eländigt det än kan vara.

Inför Fotrally: Är jag skadefri/frisk, tränar som tidigare och lär mig av mina missar, då blir det en lång promenad för den som vill slå mig. Då menar jag lång som i ”du kan inte vara riktig i huvudet”-lång. Två månader kvar och jag längtar till start.

Slutligen, tack till arrangörer och medtävlare. TEC är en upplevelse jag varmt rekommenderar. På två starter har jag två DNF (Did Not Finish), men jag kommer tillbaka. 200 miles är definitivt görbart. Inte på de dryga 40 timmar som demonen Tobbe Gyllenbring gjorde, men under 54. Jag blir inte yngre med åren, men allt ultra-klokare.
Det räknar jag med att komma allt längre på.

Annons