Årets Fotrally blev så mäktigt att det knappast låter sig beskrivas i ett blogginlägg. Detta får bli del 1 i en serie. Låt oss börja med själva lag tävlingen. Tanken med Team Sweden var ju att försvara blå/gult i kamp med andra nationslag. Nu blev det ju så att TS var det enda landslaget på startlinjen så syftet behövde ses över. Efter en del funderande kom vi fram till att det gemensamma målet skulle vara att sätta ribban för kommande lag. Det vi bestämde oss för var att pusha så många av oss så långt som möjligt. Vi ville ge 2016 års lag en svårslagen tid.
Som lag hade vi ambitionen att prestera på topp med hjälp av glädje, gemenskap och en känsla för stil. Jag kände mig bättre förberedd än tidigare och trodde stenhårt på en rejäl segerchans. Min gissning var att +60 timmar skulle behövas, men var tveksam till en sluttid på över 72. Visst är allt möjligt, även att promenera i tre dygn, men att krossa gällande rekord med mer än 17 timmar verkade ändå osannolikt.
Jag hade tagit ledigt på torsdagen för att helt fokusera på loppet. Det är lite av ett vågspel hur man ska planera sovandet inför Fotrally. Starttiden 21:00 är ju klurig eftersom normalsömnen tagit slut redan 15 timmar tidigare, så vakentiden under loppet blir den man promenerar + de 15 fram till start. Förra året testade jag att stanna uppe till 03:00 torsdag morgon, men förhoppningen att kunna sova några timmar tätt inpå starten. Istället vaknade jag vid 7-tiden och fick bara 4 timmars sömn. Något liknande tänkte jag inte riskera i år. Läggning vid 23-tiden och vaknande vid 06 gjorde 7 fina timmar, och dessutom lyckades jag slumra till någon timme på eftermiddagen. Vad gäller vila kände jag mig alltså väl förberedd. Dessutom vet jag att man klarar sig utan sömn i upp till 9 dygn om det kniper, så några timmar hit eller dit är i praktiken inte avgörande. Det är mest våra föreställningar och vanor som gör att vi tror annat. Efter några dygn blir kroppens sömn-signaler mycket svagare än normalt. Jag tror det är samma sak som sker när vi fastar, att de första dygnen är värst.
Det är alltid härligt att komma till startområdet med sin blandning av välbekanta veteraner och nya förväntansfulla rookies. Med åren blir det lite som en klassträff. Någon har varit med senaste tre åren, en annan gick 2013 men missade 2014, och man minns tillsammans vad som var speciellt för den ena eller andra upplagan av Fotrally.
Den nya rutten bjöd på en väldigt trevlig promenad genom ett sommarblött Stockholm. Särskilt uppskattade jag svängen genom Stadshusets innergård. Det kändes nästan som ett nytt lopp ända fram till Västerbron, men där tänkte jag stillsamt “And so it begins”. Senaste åren har jag haft mindre lyckade första 6-12 timmar, men i år flöt allt på väldigt bra. Humöret var på topp och kroppen svarade snällt på tilltal. Jag kände inget av den märkliga trötthet som kan komma redan efter ca 10 timmar. Det mest dramatiska under etapp 1-2 var att jag nästan blev genomblöt. För att nästan bli genomblöt gör man följande:
Tröttna på att bära regnställ under etapp 1, kolla väderprognosen inför kommande 6 timmar och konstatera att det inte kommer mer regn, lägg ur regnstället vid depå 1, gå en timme innan du upptäcker att det definitivt kommer regna både mycket och snart, koppla på sakletarfunktionen och spana efter användbara sopor längs vägen, hitta en lagom sunkig sopsäck och vädra ur den efter bästa förmåga, gör ett titthål i säckens botten och vänta på regnet.
Det tog ungefär 10 minuter innan första skuren kom, men då var jag redo. Många upplevde nog regnet som störande och lite humörsänkande. Själv gick jag runt som en gigantisk, svart plastkondom och kände mig som tidernas turgubbe. Hade jag inte insett mitt misstag och omgående börjat jobba på en lösning så kunde de sista timmarna till Nykvarn ha blivit mindre roliga.
Där avslutar jag etapp 1 av min rejs-rapport. So far so good. De grova missarna gjorde jag långt senare. Det tar ju ett tag innan man blir dum nog att helt glömma bort allt man lärt sig.
#xkross
#Craft
#darntough