Rekordrallyt 2015 – ett mellanspel på 36 timmar.

Nu tar jag i lite. Det hände en hel del mellan Nykvarn och Ekolsund. Det stabila var mitt gående och mitt mående. Fram till Nykvarn var det som att kroppen sakta men säkert ställde in sig på långpromenad. 12 timmar är det längsta jag promenerat sedan förra Fotrally och den gången var jag helt slut efter äventyret. Nu kändes det betydligt bättre, men jag ljuger om jag säger att 12 timmar på benen inte känns. Saken är den att obehagskruvan planar ut med tiden, och fastän smärta/trötthet ökar så sker det i allt långsammare takt.

Vid Mariefred kom värmen vilket jag gillar. Slut på fipplandet med regnkläder, på med solhatten och njut av sommaren. Allt är inte bra med värmen, jag får ganska elaka värmeutslag på ben/fötter, men generellt  tål jag hetta bättre än de flesta. I Strängnäs blev det både flipp och flopp. Flippen var ett raskt isbad och kylspray för fötterna. De var rejält flammiga och svullna, men 45 sekunders kyla gjorde susen. Jag tappade lite på fältet men hade inga problem att galoppera ikapp. Med nya fötter och starka ben kände jag mig superladdad inför andra natten. Floppen var en miss i kommunikationen med supporten, så jag lämnade Strängnäs med en pizza istället för en varm tröja till natten. Bäst jag gick där och mumsade slog det mig att jag inte sett något illblått och gosigt stoppas ner i ryggan. Då jag bar en pizzakartong kunde jag inte samtidigt kolla upp det, och stanna funkade inte. Förresten var det ändå för sent att reparera. Jag gick där och hoppades, men förberedde mig på det värsta.
Mycket riktigt, när pizzan var avklarad vittjade jag ryggan, och där var det tomt på huvtröjor. Vad göra? Jag messade supporten och förvarnade om en frusen Niklas i Eskilstuna. En som kanske behövde lite extra värme om 6 timmar. Allt berodde på nattens väder. Mia skickade några konkreta tips på hur jag skulle tackla eventuell kyla. Jag tittade åter i diket efter sopsäckar. Samtidigt var jag ganska lugn. Jag var fortfarande urstark och kunde jogga fram och tillbaks i fältet om det skulle behövas. Illa förstås att bränna en massa energi, men ändå en trygghet att känna den styrkan i reservtanken. Nu behövdes inget av det, natten var ljummen och behaglig. Min underställströja och Sverige-linne räckte gott och väl.

Vad gäller maten så skevade upplägget lite, utan att märkbart påverka energinivåerna. Den där pizzan åt jag till hälften och annat som supporten lagt i påsen blev liggande. Jag drack min Hammer Perpetuem som planerat, men magen kände sig inte riktigt nöjd. Den ville inte ha allt det som supporten bedömde lagom. Mia var tydlig med att det låg ett överskott i matpåsen, och att jag skulle kasta det jag inte fick i mig. Jag hade dock en känsla av att äta för lite. Trots det var magen spänd och bullig, men det var tydligen som det skulle. Och som sagt, jag upplevde ingen som helst energidipp eller något illamående. Allt var på topp.

11071524_10153106748724601_4330905810674176062_n

I Eskilstuna möttes vi av sång och musik vilket livade upp. Jag hittade en plåtburk som fylldes med grus och vips, så var jag med i bandet på maraccas. Vid 30 timmar hade jag planerat in ett längre besök på Bajamaja, och det var skönt med fötterna i högläge och 5 minuters halvdvala i den skumpande bajslådan. När jag hoppade ut höll Daniel Vesterhav en liten föreläsning om Enköpings kulturhistoria och busken där Kent föddes.

Jag minns inte mycket från stäckan Eskilstuna-Västerås. Där var det antagligen rally-skallen som gick på autopilot. Jag minns värme och glass och att fältet blev allt tunnare. Jag minns ett samtal med Pia Rosvall och hur vi fantiserade om att spankulera till Stockholm. Jag minns steniga grusvägar där jag klättrade upp i ett jakttorn och tog en flygbild av medtävlarna (jodå, benen var fortfarande pigga och starka). Jag minns festivalen i Västerås, att det var underbart att mötas av Carro och Tobban och att jag tog av mig strumpor och skor för att gå barfota i gräset bredvid trottoaren. Det var hur skönt som helst, och här någonstans bestämde jag mig för att vinna årets Fotrally. Det kändes i hela kroppen att jag kunde gå hur långt som helst. Smärta och trötthet hade på något sätt vänt neråt och jag blev piggare och starkare för varje timme.

Enköping var vackert och Micke Norberg guidade oss genom trädgårdsstadens grönska. Nu hade vi den tredje natten framför oss och jag närmade mig mitt personliga rekord på 51 timmar. Om jag jämför min status här med hur jag mådde 2014 i Norrköping så är skillnaden enorm. Då kände jag mig i och för sig helt ok och redo för natten, men nu var jag pigg och ”med i matchen” på ett helt annat sätt. Utan ansträngning klev jag upp från supportpallen och joggade fram till täten. Jag bestämde mig för att stanna där till det var över.

Lena Jensen löste av Micke som pacer och jag använde henne som riktmärke. Jag förvarnade Lena om att det kunde bli lite pajaskonster och trams under natten. Förra året provade jag att gå in i bubblan vid 48, att varva ner för att spara energi. Det var ingen bra strategi,  i år skulle jag göra tvärtom. Jag blandade leken ”Följa funkis”, med armhävningar och att scanna av fältet genom att stanna, titta och sedan jogga fram till Lena. Jag upplevde mig ha total koll på mig själv och omgivningen.

I efterhand tror jag att styrkan jag kände här vändes till svaghet. Jag gödde en slags hybris och messade vid ett tillfälle ”Nu vinner jag detta” till Mia. Kanske skulle hon tagit ner mig på jorden och påmint om att det antagligen var minst ett dygn kvar innan en vinst kunde bli aktuell. Som den positiva människa hon är blev det istället ett positivt svar, och det kan jag ju knappast klandra Mia för. Självklart ville hon bidra till att jag behöll denna övertygelse och beslutsamhet.

När den tredje natten övergick till morgon kände jag att vinnarskallen började bli otålig. Vi hade med marginal passerat gällande rekord på 55 timmar, men folk tycktes inte tröttna, hur trötta de än såg ut. Mitt fokus flyttades sakta över från min prestation till att utvärdera andras status. Där borde varningsklockorna börjat ringa, men jag var inte uppmärksam på vad som hände. Det enda som fick plats i huvudet var tanken på att gå ikull de övriga deltagarna, en efter en. Istället för att samla kraft hos mina lagkamrater började jag alltmer gå mitt eget race. Jag kunde bjuda på min energi om behov uppstod, men jag förstod inte att mina resurser kunde vara begränsade, att jag behövde agera tålmodigt och varsamt.

När söndagsmorgonen inleddes med marchen mot Bålsta, när raksträckorna blev allt rakare och solen sken allt starkare, då började dödsdansen som föregick det oundvikliga slutet.

#darntough
#xkross
#Craft

Annons

Om Niklas

A simple look at the Everything within Every Thing
Detta inlägg publicerades i Tävling och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s