Rekordrallyt 2015 – Ett fall och en lösning

”Behöver ingen bot
Behöver ingenting
Behöver inget utom ett fall och en lösning”
Bob Hund (cover på Pere Ubu, ”Final Solution”)

Allting sitter i huvudet sägs det ofta. Det stämmer på sätt och vis, men ändå inte. Om vi tror på ett ”Jag” som ”har” ett medvetande, då stämmer det helt och fullt, och det är vad vi alla tror. Därför sysslar vi mycket med mental träning och att söka kontroll över våra tankar. Min verklighet ser ju lite annorlunda ut. Det är därför jag ibland uttrycker mig obegripligt, rent av knäppt. Hos mig sitter ALLT i huvudet, inte minst upplevelsen av att det finns ett ”Jag” som ”har” ett medvetande. Den sanningen, som är allas självklara sanning, är bara en av tusentals upplevelser i våra medvetanden. Den är inte mer sann än det jag drömmer på natten. Allt som existerar i medvetandet är händelser som ”lever upp” i form av sinnesintryck, minnen, tankar etc. Tanken att det finns ett ”Jag” som måste kontrollera och träna detta medvetande, det är bara en av dessa upp-levelser. Den poppar upp som från ingenstans, som ett minne av något jag läst eller hört.
Om författaren till den inledande texten tänkte på just detta vet jag inte.

För att rätta till den ”mentala” delen av tävlandet krävs att vi faller, och faller igen. Lösningen är inte kontroll. Försöken till kontroll är själva problemet. Om jag faller tillräckligt hårt, tillräckligt många gånger, då ger jag i bästa fall upp.
Att ge upp är lösningen.

När jag säger ”Ge Upp” tänker du antagligen att det är det sista man ska göra. Hela idén med ”tjockt pannben” är ju att inte ge upp, att kämpa på mot alla negativa tankar och mot allt obehag. Men då missuppfattar du mig helt. Det som ska ges upp är inte uppgiften du står inför. Det handlar inte om att vika ner sig för smärta, trötthet och annat obehag. När jag gör det, vilket jag gjorde denna gång, så ger jag upp fel sak. Jag överger min uppgift, att gå vidare. Jag släpper taget om rörelsen framåt, vilket blir mitt fall.

Vad är det då jag skulle ”ge upp” i detta läge? Svaret är: mitt medvetande. Jag betonar mitt eftersom jag inte kan välja att bli medvetslös (tack och lov). Medvetandet, och allt som lever upp där, kan inte kontrolleras av mig . Det är insikten som leder till lösningen. Som alltid när jag faller så glömde jag bort det. Jag fastnade i den vanliga övertygelsen om att jag hade ont, jag var utmattad, jag skulle vinna, jag hade slarvat med näringsbalansen, jag svek mina lagkamrater. Allt handlade om Jag, Mig, Mitt, Mina, Ego, Ego, Ego, bla bla bla.

Efter depån vid Stäket, efter 60 timmar, sattes mitt ego på prov. Skulle jag försöka kontrollera situationen, hitta sätt att må mindre illa, utarbeta en vinnande strategi, motarbeta yrseln, slå bort tankarna på att det aldrig tycktes ta slut?
Målet med min mentala träning, mitt flitiga mediterande, är att ge upp allt det där. Att motarbeta, kontrollera och slå bort är vad som leder till fallet. Det är inte lösningen på problemen. Kortsiktigt kan det fungera, men när pressen blir stor nog så funkar det aldrig. När jag börjar med detta spel så handlar det alltid om att försöka ta bort visst innehåll i medvetandet, att försöka byta ut det negativa mot något positivt.

Att ”Ge Upp” handlar om att låta medvetandet innehålla precis det som finns där. Om jag ger upp kampen för att kontrollera medvetandets innehåll, då blir det möjligt att fortsätta med den egentliga uppgiften, att röra mig framåt. Men om jag istället fastnar i medvetandets innehåll måste jag överge uppgiften/gåendet. Att sluta gå blir det enda sättet att ändra medvetandets innehåll.
Så fort jag legat dubbelvikt och flämtat i 5-10 minuter så försvinner merparten av det negativa ur medvetandet. Det känns omgående mycket bättre. På ett enkelt sätt har jag lyckats kontrollera medvetandet och rensat ut all smärta, trötthet och allt obehag. Priset jag betalar för denna kontroll är att ge upp tävlingen.
Förstår du nu vad jag menar med att ”Ge Upp” rätt sak?

Vid en landslagsträff inför loppet talade Jonas om strävan att knäcka koden. Lyckas man med det så kan man, i princip, gå hur långt som helst. För mig är knäckandet av koden detsamma som att genomskåda koden. ”Koden” är i detta fall medvetandets innehåll. Att knäcka medvetandets innehåll är inte att förstå det, att tolka det rätt. Det är inte heller att finna ett sätt att kontrollera innehållet.

Den som känner till lite om Zen vet att det är fullproppat med paradoxer och motsägelser. Zen är kort och gott ”knäppt”. Istället för att förstå och kontrollera medvetandet säger Zen att vi skall låta det vara precis som det är. I Zen knäcker man koden genom att inte göra någonting alls med sina upplevelser. Man bara låter dem komma och gå. Den kanske svåraste meditationstekniken som finns, det finns hundratals, är Shikantaza. Det betyder ungefär ”att bara just precis sitta”. Om man blir bra på det så kan man praktisera den färdigheten i allt man gör. I Fotrally kommer det handla om att ”bara just precis gå”.

När jag blivit bättre på att sitta, då blir jag också bättre på att gå. Det är en mycket enkel och vacker filosofi, men ack så svår att genomföra i vardagen. Ungefär såhär skulle det rört sig i mitt medvetande om jag varit skicklig nog på att ”bara just precis gå”:

tänker ”trött”…ser ”gul  tröja”… känner ”fot”… tänker ” varm”… tänker ”vatten”…känner ”svalt”… hör ”en timme kvar”… andas…in.. ut…in…ut… hör musik… toner…känner ”framåt”… andas… lever…tystnad… tystnad… tänker ”många mil”… känner ”svullen”… tänker ”orkar inte”… tänker ”tänk inte”… tänker ”ge inte upp”… känner ”mage”… tänker ”kramp”… hör ”fågelkvitter”… tystnad…

Alla dessa upplevelser skulle få komma och gå, helt öppet och fritt, medan jag fortsatte rörelsen framåt. Om jag började värdera upplevelsen vore det helt ok. Om jag började hata upplevelsen vore det helt ok.

tänker ”hatar upplevelsen”… känner ”smärta”… tänker ”idiotiskt”… ser ”motorväg”… tänker ”kasta mig framför bil”… hör ”lastbil”… tänker ”åka med”… andas… känner ”hunger”… tänker ”äckligt med energikaka”… smakar ”energikaka”… tänker ”aldrig mer”… känner ”svälja”… doftar ”avgaser”…

Poängen är inte innehållet i ovanstående exempel. Se upp för missuppfattningen att mitt exempel är på ”rätt” tankar och upplevelser. Rätt och fel är själva fällan. Poängen är att innehållet är helt oväsentligt i förhållande till uppgiften, att röra på fötterna. När någon säger att ”huvudet” styr ”benen” så kan vi hamna snett i förståelsen av hur det funkar. Det som styr benen är neuromuskulära impulser och de är omedvetna. Visst är de kopplade till motoriska centrum i hjärnan, men det har egentligen inget med medvetandets innehåll att göra. Vad jag tänker behöver inte styra vad jag gör. Om du sitter och läser detta kan du göra ett enkelt experiment. Sitt helt stilla och tänk ”Nu ska jag resa mig upp”, och notera vad som händer. Om det fanns ett rakt samband mellan tanke-handling skulle du nu stå upp, men det gör du inte.

Om jag låter medvetandet uppleva fritt och ostört så kommer innehållet att bli ett kalejdoskop av ditt och datt, underbart och vidrigt, skoj och elände, värme och kyla, mig och dig, ljud och dofter o.s.v.. Detta kalejdoskop är koden, och den behöver inte ”knäckas”. Den behöver ingen ”bot”. Koden behöver ingenting alls för den produceras helt automatiskt. Upplevelsen är hur min hjärna ”kodar” verkligheten, hur den speglar vad som händer i och utanför min kropp. Och precis som en spegel är upplevelsen/medvetandet helt stilla i sig självt. Det är bara bilderna, reflektionerna som är i rörelse. Denna rörelse är i harmoni med den rörelse som avspeglas. Att knäcka koden är att låta medvetandet vara den reflektionen, den blanka spegeln.

När vi gör saker, till exempel går ett Fotrally, så är gåendet vår uppgift. Det är gåendet vi skall hålla fast vid. Men kopplat till allt vi gör finns också en upplevelse, en medvetenhet om vad det är som sker. Den är oundviklig så länge vi är vid medvetande. Det vi kan lära oss är att släppa taget om innehållet i denna spegelbild. Vi kan träna oss i att låta upplevelsen vara ”ren” och ”obehandlad” av värderingar och ”förståelse”. Lyckas vi med det så kan vi fortsätta gå medan kalejdoskopet vrids och bjuder på sina tusentals mönster och former. I det läget är allt vi upplever samma sak, det ser bara olika ut.
Allt är upplevda former i medvetandet, allt är medvetandets ”kod” av verkligheten här och nu.

I år slutade jag gå efter 61 timmar. Jag förväxlade ”koden” med den bakomliggande verkligheten. Eftersom jag tänkte att jag var helt slut så trodde jag att jag var helt slut. Eftersom jag kände mig tom på energi så trodde jag att jag var tom på energi. Eftersom jag upplevde det som omöjligt för mig att fortsätta så trodde jag att det var omöjligt att fortsätta. Det jag tror på blir alltid min verklighet. Därför kunde ”Jag” inte fortsätta gå. Det vi vet säkert är att om någon satt en skarpladdad pistol vid mitt huvud och hotat trycka av om jag stannade, då hade jag fortsatt fastän jag trodde det var omöjligt.

Visst finns det en absolut gräns för vad kroppen klarar av. Den fysiska förmågan är inte oändlig. Allt är inte alls möjligt, oavsett vad somliga säger. Men en vecka efter loppet är jag redo att träna som vanligt, och det betyder att jag sannolikt hade många timmar kvar i kroppen. Jag var ju uppe och hoppade redan dagen efter, för att bevittna den fantastiska upplösningen på plats. Hur hade det varit möjligt om jag pressat mig till min fysiska gräns?

Fotrally 2015 blev ett fall, men ett fall framåt. Äventyret fortsätter som förut. Jag vet vad som är lösningen. Hur många gånger måste jag falla innan jag lärt mig att koden inte kan knäckas? När lär jag mig  att fullt ut acceptera och beundra kalejdoskopets alla former, mönster och skiftningar? När begriper jag att jag är en upplevelse, inte en person som har upplevelser?

Shikantaza – att sitta still i medvetandets mosaik, att låta verkligheten blomma fritt. Ultralöpning/-gång – att röra sig i medvetandets mosaik, att låta kroppen lösa uppgiften.

Nästa inlägg, mitt sista, kommer fyllas av tacksamhet.

Annons