TEC200, en fantastisk resa på 322km

Lång och långsamt är ledord om man gillar fotrally, och med bl.a 2 rallyn över 48 timmar i bagaget så verkade 200 miles (322 km) var ett lagom surt äpple att bita i. Faktiskt det längsta lopp som går i Sverige på bestämd distans. 100 miles (161 km) har annars blivit en ganska populär utmaning bland satsande fotrallyfolk som vill träna på lite långlopp mellan rallyn. Men 200 är något annat. Det är hemskt, svindlande, kanske rent av dumt. Även om det är kortare än ett varv runt mälaren så måste farten vara mycket högre än i rallyt, runt 10 min/km mot rallyts 12 min/km. 200 miles har bara gått en gång tidigare på TEC och då var det 3 som klarade av att fullfölja, men det hindrade inte mig från att tänka som så att är det någon som ska klara av det så är det jag. Jag har aldrig fått DNF (Did Not Finish) i resultatlistan och det skulle jag inte få nu heller tänkte jag.

20160414_194025.jpg

Torsdag kväll, på väg till Täby med 22 kg packning.

3-4 veckor innan TEC gjorde jag ett riktigt dåligt Ursviks Ultra (någon säger kanske att ”75 km kan aldrig vara dåligt” men jo, det var dåligt) som drog mitt självförtroende ordentligt i botten. Jag var påtagligt seg, och jag kunde få träningsvärk efter rundor på 15 km i behaglig takt. I vanliga fall springer jag 30 km och känner mig fräsch. Jag var rejält orolig, man ger sig inte ut och springer 30 mil med ben som är tunga som sandsäckar redan innan start. Det blev vila och naprapatbesök veckorna inför TEC.

Målet var att klara av distansen inom maxtid (54 timmar). Men jag visste att många kommer att bryta, och att jag kanske inte kommer att bli sist, så en topp 5 placering verkade realistiskt om jag bara genomförde loppet. Min plan var att göra ca 100 miles under första dygnet, inte så mycket mer, inte så mycket mindre. Precis som i fotrally ansåg jag att det här loppet började först efter 24 timmar och att jag bara skulle ta mig dit med minsta ansträngning för att vara så pigg som möjligt när det som jag såg det, skulle braka loss på riktigt. Jag räknade med att ligga i botten av resultatlistan under merparten av loppet, men att jag sedan successivt skulle klättra uppåt i takt med att snabbare löpare bröt, och att jag passerade medtävlanden på banan.

20160415_095815

Innan start, jag och min vapendragare som så många gånger tidigare: Niklas Grebäck

Väderprognosen hade varit väldigt hattig inför TEC, men på fredag morgon när starten gick var det en solig, om än ganska kall och blåsig morgon. Jag hade planerat att springa i strax under 9 min/km, men jag gjorde sällskap växlade med Richard Andersson och Georg Kirsch de tre första varven, så de kom att gå mycket fortare än planerat eftersom dom hade ett tuffare schema än vad jag hade. Kirsch var en ung tysk med lite udda taktik, göra varven hyfsat fort och sedan hänga uppåt en timme i depån. Alltid när man träffade honom på banan bekymrade han sig alltid för diverse plågor men han höll benhårt i sin plan ändå. En imponerande yngling!

 

Varv 4-7 gick däremot nästan exakt i min planerade fart. Jag följde mitt energischema, åt och drack som jag hade tänkt. Jag började känna lite i benen redan efter varv 2 , men det blev inte värre så det var lite så mycket att oroa sig över. Redan på mitt 4:e varv började jag bli varvad. I ledningen låg Tobias Lindström men han hade inte mer bråttom än att han kostade på sig att göra mig sällskap någon km. Efter ytterligare några varv var det Roxen som ledde och varvade mig igen. Tobias däremot såg jag inte till fler gånger under loppet.

Jag hade värvat pacers så jag skulle ha sällskap alla mörka timmar. Jag hade inte räknat med att det skulle vara så mycket svårare att hålla farten uppe bland rötter och med bara ljuset från pannlampan, och jag förlorade nästan 1 min/km. När jag gick in i natten låg jag runt 45 minuter före schemat, när natten var slut låg jag ca 30 minuter efter. Tyvärr valde jag av viktskäl en svagare pannlampa den första natten vilket försvårade det ytterligare att se var jag satte fötterna, vilket kostade mig en onödig vurpa.

Jag hade inte tittat till fötterna än under loppet hittills men jag misstänkte att jag kunde ha en blåsa på gång så det fick bli ett lite längre stopp i depån vid 4-5 tiden på morgonen. Mycket riktigt hade jag fått två blåsor som jag plåstrade om, och de var de enda blåsor jag fick.

100 miles löparna startade ett dygn efter oss, dvs kl 10 på lördag. Jag passerade 100 miles efter ca 24:23 så jag låg hyfsat i fas med planen, men jag började känna av skav i ena armhålan. Jonas Davidsson som nu var pacer sprang före in i depån och letade upp en vattenslang och spolade av mig salt innan jag smorde in med Sportslick och tog ren tröja. Ska man klara av att springa 100 miles till kan man inte börja med skav, utan noggrann vård är en lönsam investering.

Jag misstänker att Jonas hintat i depån att han inte tyckte att jag åt tillräckligt, för Mia Thomsen som stod där och servade löpare började bomba i mig pizza till att börja med, nästa varv kyckliggryta, varvet efter korv med mos, tills jag var tvungen att säga ifrån ”SLUTA NU, JAG MÅSTE JU SPRINGA OCKSÅ!”(förlåt Mia om jag var tvär och du hade säkert rätt). Jag tyckte inte att jag hann springa utan bara äta. Mina varvtider började ligga på en nivå som inte skulle vara hållbar i längden om jag skulle klara maxtiden på 54 timmar. Om jag någon gång fick negativa tankar under loppet så var det nu i så fall, jag började fundera på hur jag skulle kunna motivera mig att köra tiden ut, OM jag hamnade i ett läge där jag inte längre kunde klara maxtiden. Det här var enda gången jag tvivlade. Efter ytterligare några varv skulle allt jag ätit ut igen och jag fick gå på muggen – mest hela tiden faktiskt. Just när problemen med att få i mig allt käk var över, så satte alltså bieffekterna in att bli av med allt käk.

Till skillnad från första natten så var det nu närmare 200 löpare ute i skogen som sprang 50, 100 och 200 miles. Många 100 mileslöpare började bli rätt tröga så att t.o.m vi som sprang 200 miles kunde springa förbi och kanske varva en och annan. En hjälte som hade det rejäl tungt när vi passerade var Knut Kronstad som sprang 100 miles. Och han hade skäl att vara lite tung i kroppen, han hade gjort Nordenskiöldsloppet (220 km på skidor) en vecka innan! Fatta att ens komma på idén att springa 161 km några dagar efter att ha kört 220 km skidor!!!

Som 200-löpare kände jag mig lite extra påhejad och peppad av dom som sprang kortare distanser. Vi var ju inte så många, så att se en av oss var säkert något litet att fira för att bryta tristessen för någon sekund även för andra löpare.

På söndag morgonkvist började det för första gången under loppet regna så mycket att man behövde regnskydd på sig. Jag har förstått att med TEC-mått så hade vi enorm tur med vädret. Det kändes tryggt att ha en så erfaren ultralöpare som Stefan Olsson pacer på denna viktiga del av loppet. Jag och Stefan planerade strategin inför de avslutande varven beträffande energi och fart. Planen löd: kör näst sista varvet i full fart för att tömma ur allt i kroppen. Sista varvet tömmer man ur kroppen en gång till på ren vilja. Dricka en flaska Perpetuem per varv och kläm en gel ungefär varje timme. Någon annan fast föda skulle ta för lång tid att käka och för lång tid att få ut i kroppen. Stanna inte om det inte är absolut nödvändigt. Jag skulle inte få låta mig bli nöjd på sista varvet med att jag skulle klara loppet, utan jag skulle tvinga mig till att kriga hela vägen till mållinjen.

Inför näst sista varvet (varv 27) låg jag ca 70 minuter efter tysken Georg Kirsch. Det var ointressant, avståndet var för stort. Inför varv 27 låg jag enligt depån 30 minuter efter Richard Andersson och jag hörde att det gick trögt så honom borde jag hinna ifatt på 2 varv. Det visade sig att jag var i fatt honom redan efter 45 minuter. Jag insåg att om det dom sa i depån stämmer, att det i så fall måste gå riktigt långsamt för honom och att hans maxtid låg i fara. Jag gjorde varv 27 “snabbt” (1:55) tömde allt och min fru Gina hade tagit över piskan som pacer.

Inför varv 28 hade luckan minskat till ca 37 minuter till tysken. Inget jag visste om då, men jag har hört efteråt att det spekulerades i depån om det skulle vara möjligt att ta in det. Det borde inte vara möjligt att springa in 37 minuter på 11,5 km, men jag tog ju 30-40 minuter på varv 27 så frågan var snarare om jag skulle orka med att springa så 2 varv i rad, och om jag i så fall skulle ha vett och vetskap för att göra det.

Jag stannade och slog en båge mot ett träd på varv 28. Det var första hallucinationen under loppet, jag upplevde det som att trädet föll mot mig. Jag var påtagligt svagare nu efter urladdningen på varvet innan men Gina försökte driva på mig så gott hon kunde.

I det vi kom att kalla “Mangroveskogen” (pga alla rötter) vid ca 8 km in på varvet ville Gina passa på att ta en bild. Då upplevde jag samma sak som vid trädet tidigare på varvet, omgivningen rörde sig och det kändes ungefär som att vara på en båt. Jag berättade att jag inte ville stå still för att det var obehagligt. Vi anade båda hur det stod till så Gina sa åt mig att vi måste skynda i mål fort innan jag rasar ihop på banan och blir kvar där. Man har ju läst om starka löpare vars hjärna packat ihop några hundra meter från mål, just för att hjärnan kan tro att “nästan i mål” och “i mål” är samma sak. Vi fortsatte mot mål och när vi kom ut på upploppet såg vi 2 personer ca 100 meter framför oss. Jag sa på skoj till Gina “bara det inte är en 200-löpare så är jag glad”, utan att jag egentligen tänkte att det faktiskt kunde vara en 200-löpare på riktigt. Men det var det, det var tysken Georg Kirsch som var framför. Han kom in 26 sekunder före mig efter nästan 53 timmars löpning. Det är väl närmast att betrakta som målfoto.

finnisher

I mål med Gina som pacer efter 322 km och knappt 53 timmar.

Det var med skräckfylld förtjusning som jag startade TEC200 men mitt lopp blev helt fantastiskt. Allt fungerade bra, skallen var hyfsat pigg, kroppen pigg, humöret på topp, energin hade funkat, andra löpare, pacerna och farsan i depån gjorde ett kanonjobb som allt tillsammans gjorde det till en nästan oförskämt behaglig resa att bryta ner 322 km under nästan 53 timmar.

Något har jag tydligen lärt mig på långa rallyn om uthållighetsidrott. 

20160417_145018.jpg

Nybliven stolt innehavare av det svårvärvade mytomspunna 200 miles-spännet.

Annonser

Om Forssis

Född 1971, bor i Huddinge och började med löpning på gamla dagar. Ganska snart insåg jag att det jag ville var att veta hur långt kan jag springa, hur länge kan jag hålla på. Efter Fotrally 2013 förstod jag att jag har någon slags talang för uthållighetsidrott och började springa ultralopp. Så började det, och jag vet fortfarande inte hur länge jag kan hålla på.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till TEC200, en fantastisk resa på 322km

  1. Ping: TEC 200 miles - DNF (Did Not Finish) | 42 km

  2. BarefootSweden skriver:

    Tack för en bra rapport, riktigt imponerande insats! Det var kul att se er ute på banan, inspirerande att ni redan hade sprungit ett dygn när vi började springa. Vi ses på Trans Scania i augusti!

    Liked by 1 person

    • Forssis skriver:

      Tack själv, och lycka till på TS. Jag kommer inte att springa det i år igen, men jag har många vänner som gör det så jag kommer att följa er dygnet runt.

      Gilla

  3. Ping: Distansrekord och besvikelse på TEC 100 miles | Naturfys

  4. Diana skriver:

    Underbar berättelse!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s