Race report: Lurs backyard ultra

Det är likheten med fotrally som lockade mig till backyard ultra, en tävlingsform som jag velat prova på sedan jag hörde talas om den för första gången. Nu skulle jag äntligen få chansen i den lilla byn Lur i Bohuslän.

Upplägget är enkelt: Spring, gå, kryp – vad du vill, en slinga som är 6,7 km lång och du har en timme på dig. Efter en timme går starten för nästa varv på slingan, är du inte på startlinjen då är du ute. Den som klarar av flest varv vinner. Sträckan 6,7 km kommer sig förresten av att det på 24 varv (ett dygn) blir exakt 100 miles.

Utmaningen borde vara liknande som i fotrally: hålla jämn fart länge, inte veta när det är slut, och ha begränsade möjligheter till vila och depå. Men lite fortare, närmare bestämt 1,7 km/timmen. Men hur lite är då 1,7 km/timmen? För en millöpare betyder att öka 1,7 km/timmen att öka farten från 50 minuter på milen till sub 44. Hoppsan, nu låter det inte så lite längre! Att kapa 6 minuter på milen är ju inget man gör i en handvändning. Eller i fotrallyfart gör man milen på 2 timmar och på en backyard ultra ska motsvarande sträcka gå mer än 30 minuter snabbare. Plötsligt inser man alltså att det går avsevärt mycket fortare än på fotrally. Min plan blev att köra så sakta jag kunde och vågade, kort depåtid och inga möjligheter till vila var styrkor från rallyt som jag skulle utnyttja.

Trots farten, ansåg jag att jag borde ha en hygglig chans att konkurrera om topplaceringarna och kanske till och med vinna. Gällande rekord i Lur var 30 timmar (dessutom på en något kortare bana) och det satte jag som någon slags skamgräns för ett ok resultat. Att sätta gällande rekord som skamgräns, dessutom på en längre bana, är ju enligt alla rimliga sätt att se det helt knäppt, men för ett ärrat rallylynne verkade det rimligt.

Jag hade värvat min farsa (som ofta är med på tävlingar) och Niklas Grebäck till mitt supportteam. Dom skulle se till att jag kunde genomföra depåstoppen snabbt, att jag fick i mig det jag behövde, och peppa mig om tankarna började gå åt fel håll.

Väl framme vid Lurs bygdegård på kvällen innan blev vi varmt mottagna av arrangörerna Tommy och Monica, andra löpare och personalen i bygdegårdens kafeteria. två saker slog mig direkt: 1) hur fantastiskt mysigt och trevligt det, och alla var. En helt fantastisk atmosfär! 2) jag ansågs av vissa vara någon slags favorit till segern. Otroligt smickrande, jag visste att jag förhoppningsvis skulle kunna placera mig bra men det är en helt annan sak att vara bra och att vara bäst. Även om jag visste att jag kan hålla mig i oavbruten rörelse väldigt länge, så visste jag också att den högre farten var min svaga punkt.

Lördag morgon och dags för race! Efter en kort genomgång av Monica och så var vi i väg. Eftersom jag visste att jag förhoppningsvis skulle ha minimala marginaler var det väldigt viktigt att jag visste om varje start gick exakt varje heltimme, eller om starterna gick med exakt en timmes mellanrum (om något går fel är faktiskt viss skillnad och den ville jag vet om). Tidtagningen klargjordes och klockor synkades med tävlingsledningen.

Känner sig tipp-topp i solen!

Första varvet gick fort, jag ville hänga på klungan så jag lärde mig vägen. Redan på varv 2 hittade jag min fart på 57-58 minuter/varv. Något varv gjordes på 56:40 och något på 56:56, och genast fick jag (vänliga) gliringar om att jag verkade svajig och ostabil, eller om att jag blivit sprinter.

Andra löpare lärde sig också min fart, så länge man höll sig framför mig var allt lugnt. Jag fick snart smeknanet ”repet” (efter repen som dras vid vissa passertider på t.ex. vasaloppet, om man inte hinner före repet så plockas man av banan). Jag märkte också att om en löpare upprepat hamnade bakom mig så handlade det i regel om ca två varv innan den löparen var utdömd.

Jag höll min energiplan, min support skötte sig klanderfritt, och jag var punktlig som ett atomur varje varv. Kroppen kändes i det närmaste opåverkad och skallen var klar, inget kunde gå fel.  En efter en av de de 89 startande mötte sitt öde men jag gick som en maskin. Sköldpaddan övervann hare efter hare, precis som i fabeln.

Som alltid: 2 minuter fikarast, sedan ut igen!

Jag gick ut på varv 30, och precis som jag brukade gick jag några hundra meter innan det blev lätt utför och jag började springa. Men jag kunde inte, jag var tvungen att gå lite till. Jag höll ca 10 minuter / km när jag gick, men så fort jag försökte trycka på hände det ingenting. Det var som om kopplingen slirade,  pulsen varvade upp för att trycka ut syre och bränsle till benen men det hände ingenting. I övrigt kändes benen bra och syre borde dom få. Det som återstår är att jag inte fick fram energi till dom. Jag hade tyckt i mig några gel för att få upp blodsockret men det hjälpte inte. Jag hade antagligen tömt allt glykogen samtidigt som något i ämnesomsättning strulade så jag fick inte fram mer energi till benen även om jag försökte, men dom var som bortkopplade. Det absurda var ju att jag kände mig ju inte låg på energi i övrigt, kroppen var inte trött, humöret och huvudet funkade och jag lyckades t.o.m räkna rätt (jag har kontrollräknat efteråt, och som tur var hade jag räknat rätt) på att jag skulle behöva ligga precis under 8 minuter / km resten av varvet för att klara maxtiden. Om jag måste hålla 8 minuter / km men bara kunde hålla 10, så skulle det inte gå att ta sig runt på utsatt tid. Jag tvingades inse att jag var besegrad av förra årets tvåa.

Jag bröt. Även om jag bröt som gjorde jag det i ett läge där det var enda utvägen, och jag är stolt över att jag inte föll för hjärnspöken, smärta eller andra mer eller mindre tveksamma undanflykter. För precis som i fotrally så finns det bara en regel att följa: håll farten. Kan man inte det DÅ bryter man, inte annars.

Väl tillbaka i depån undrade folk varför jag brutit, jag såg ju pigg ut och gick obesvärat, skojade och snackade med folk som jag brukar. Svaret var lika absurt som enkelt: ”Allt är på topp, men jag kommer inte framåt tillräckligt fort.”

Tack Monica och Tommy, alla boende i Lur, alla på bygdegården mitt supportteam och alla medtävlande för att ni alla hjälpte mig hela vägen in i en vägg jag inte visste fanns. Det är sådana här erfarenheter jag söker, sånt jag vill lära mig att bemästra.

Annons