Dygn 4, söndag kl 21 till måndag kl 12:45, 72-87:45 timmar

Det är söndag kväll, vi har gått oavbrutet i tre dygn och jag känner att vi är långt ifrån klara. Min fru mailar min chef för att begära mer semester åt mig. Nu är det tävling, nu är det på riktigt. Jag och Jonas är väldigt inriktade på att vi två ska hamna i final. Vi vill gå långt, hellre komma 2:a på långt än vinna på kortare är inställningen. För att kunna få ut max skulle vi behöva varandra i final.

Kroppen känns bra men jag har så klart ont i fötterna, det har (så klart) alla. Det första jag märker av när jag varit i gång länge är att jag blir trögtänkt, glömsk och får svårt att fatta bra beslut. Nästa steg i nedbrytningen är att jag tappar greppet om tid och rum. Det som känns som 30 minuter kan vara 5 timmar (eller tvärt om), och saker kan ha skett i en helt annan ordning än vad jag minns dom, eller på en annan plats. Sedan börjar synintrycken att luras, stenarna i asfalten blir till tillrättalagda mosaikmönster, eller att det blir omöjligt att avgöra om en medtävlande framför går framåt, bakåt eller står och stampar på samma ställe. Jag kan uppleva en fördröjning i tolkningen av vad jag ser, ungefär som att se en direktsändning där bild och ljud inte är synkat. Allt det här upplever jag samtidigt som jag ändå för sekunden tycker mig tänka glasklart och utan att egentligen känna mig just sömnig.

Mina intryck från 4:e dygnet är mest fragment och jag har stora minnesluckor. Därför har jag lite svårt att få ihop mina minnen i rätt ordning men jag redovisar det så som jag minns det (även om det kan framstå som helst ologiskt). Det betyder att det kan vara så att någon annan anser sig veta bättre, men det här är just mina minnen. Jag noterar saker men tänker inte särskilt mycket. Jag tänker inte att det går lätt eller att det går tungt, att jag ska bryta eller att jag ska vinna, jag tänker inte att jag är pigg eller trött, jag går bara utan att reflektera. Det jag främst reflekterar över är att jag inte tänker. Funderar jag inte så kan jag inte heller fundera på att bryta. Funderar jag finns det risk att jag kommer på att jag inte kan vara riktigt klok i huvudet som går så här länge. Det är bra så länge jag inte funderar, likgiltigheten fungerar och jag bara går utan reflektion.

Till min fördel i de lägena är kanske att jag är medveten om mina brister, jag vågar lita på folk som vet bättre. Säger min support att jag ska ta på eller av ett visst plagg, så gör jag det även om jag vill annat. Säger min support att jag ska äta det ena eller andra så gör jag det.

Även om jag just nu inte känner mig sömnig så vet jag att jag kommer att behöva vara pigg imorgon (måndag) också. Jag passar på att ta några minuter toatid igen medan det är natt och mörkt så jag har en chans att nicka till. Det ger ingen direkt effekt i form av återhämtning eller vila, men det lurar kanske ändå hjärnan att den har fått sova.

Min support har precis blivit avbytt, och i samma veva får vi reda på att Silvios support har åkt hem efter supportsträckan måndag kl 03 (78 timmar) för att jobba på måndag.

Blivande finalister. (Foto: Mia Thomsen)

Jag upplever Silvio som allt mer stressad och irriterad under natten och de tidiga morgon timmarna, och snart börjar han springa intervaller igen. Som betraktare läser jag av frustration över ett rally som aldrig verkar ta slut, en support som åkt hem, problem med fötterna, och som lök på laxen behöva lägga energi på att springa för att hålla endorfinet uppe. Silvio säger ”jag kan gå minst ett dygn till”. Jag tar ingen annan notis vid sådant än att det eventuellt kan vara ett tecken på uppgivenhet hos den som säger det. Efter att han har verkat stark några timmar så ser jag nu honom vara på väg att malas ner på samma sätt som de tidigare 156 deltagarna i årets rally.

80 timmar gjorda, med Pontus Kylberg i mitten.  (Foto: Mia Thomsen)

I det här läget gör jag något mycket märkligt, sådant man kanske bara får för sig att göra efter drygt 3 dygn vaken:
Jag går och samlar stora blad i dikeskanten för att kunna göra ”nr 2” i det fria. Inte för att jag måste (jag har ganska gott om toatid kvar), utan för att meddela omvärlden:
”jag planerar för att fortsätta gå mycket länge, toatid kommer jag att använda till vila”.
Jag förstår om det låter märkligt, men där och då kändes det som ett strategiskt genidrag att sätta sig på huk i dikeskanten och förnedra sig själv lite grann. Jag tror dock att meddelandet gick fram.

Jonas blir uppringd av en radiostation under de tidiga morgontimmarna. Mitt under pågående direktsändning får vi meddelande om att Silvio har satt sig i toabilen och brutit. Det är allt vi vet. Jag är inte särskilt förvånad, han verkade ha haft det tyngst av oss de senaste timmarna.

Att Silvio bryter är så klart en lättnad, men i sanningens namn är jag och Jonas rätt trötta på att gå, så vi undersöker med Pontus (tävlingsansvarig) om det går att dela på segern men det går inte. Det vi kan göra är att bryta samtidigt och låta kvarvarande toatid avgöra, men det är ett riktigt dåligt alternativ tycker vi. Vi funderar på att sluta ta emot support för att snabbare “svälta ut oss” ur tävlingen. Men beslutet blir ändå att vi enligt tidigare plan, ska hjälpas åt att sätta ett så bra rekord som det bara är möjligt.

Timmarna på måndag förmiddag blir ganska tuffa för mig. Mina ben stelnar och fötterna gör riktigt ont. Det känns bättre att lufsjogga än att gå. Att gå i uppförsbackar är fruktansvärt, det känns som om fotsulorna hänger i hullingar i skosulan. För att göra backarna mindre branta så börjar jag kryssa jag upp för backarna. Just nu verkar Jonas starkast, men jag går, och det är det som räknas.

Jag och Jonas lyckas ändå hålla någon slags samtal, om än lite förvirrat. Här är ett lite lustigt utdrag som jag själv inte minns, men som jag citerat från Fotrally IK som återgivit den på Facebook och kan visa hur jargongen är mellan människor som är inne på sitt 4:e vakna dygn:
“Forssis (anm. Jag alltså) – Hörru Jonas, jag hittade det.
Jonas- Vaddå?
Forssis- Definitionen på Oslagbart.
Jonas- Bra, då letar vi vidare efter den andra.
Forssis- Vilken va det nu igen?
Jonas- Minns inte, men jag tror vi gick förbi den vid Sergels torg…”

Lite trams finns det alltid ork till. (Foto: Mia Thomsen)

I Mariefred möter vi ett par som glatt fotograferar och hälsar på oss: “Är ni här igen?”. Vi hälsar tillbaka och garanterar att det här är sista varvet.

Efter att ha passerat Stallarholmen och den jobbiga grusvägen kommer vi ut på landsvägen och det börjar gå lättare igen att gå. Jag får tillbaka ett bättre flyt i steget och jag känner igen att jag är med i matchen. Jag checkar av med Jonas att han är med till 100 timmar. Jag får inget vettigt svar, bara en axelryckning. Det var ett förvånande tveksamt svar för att komma från honom, han brukar vara lite mer ”på” när det gäller den typen av utmaningar.

Vi får reda på att Niklas Grebäck är på väg ut för att titta till oss efter att ha varit hemma och sovit ett dygn. Ungefär i samma veva, passerar jag Jonas och ser i ögonvrån att han stannar till vid ett hus, öppnar grinden och går in på tomten. Jag antar att han fått syn på en soptunna och ska kasta skräp. Det visar sig att det inte är därför han går in på tomten, han bara irrar.

Vi är ett par km innan Strängnäs i Löt. Förra gången vi passerade här, för 66 timmar sedan i fredags, hade 119 personer brutit och vi var 40 kvar. Nu är det måndag och vi är två kvar. Vi har gått nästan 439 km utan avbrott. Jag funderar vart Jonas tog vägen. Strax därefter passerar jag honom liggandes vid vägkanten med Mia ståendes bredvid, och jag tänker för mig själv ”är det slut nu?”.

Den uppmärksamme ser bristen i min återgivning, jag går förbi honom när han går in på tomten, och jag går förbi honom igen strax efteråt när han ligger i diket. Det är den här typen av minneshopp och bristande logik jag nämnde tidigare som min hjärna drabbades av.

Det är slut. Någon ropar att det är slut. Jag har vunnit.

Allt släpper på en gång och jag böjar gråta och skratta.
– ”87 timmar!?!??  hur kan jag komma på idén att gå 87 timmar? Jag måste vara dum i huvudet!”
– “Finns det inga kortare lopp?” undrar jag.
– “Jo det finns det” intygar Grebäck.

Jag har börjat tänka igen. Jag ringer min fru som varit support tidigare, och jag ringer farsan som ligger i husbilen i Strängnäs och väntar på att förbereda supporten för 90 timmar. Dom börjar också gråta. Alla gråter – och skrattar.

Skratt och gråt. (Ur film av Mia Thomsen)

Segerfilmen: https://www.youtube.com/watch?v=NT7Nuf0fVOg

Annons

Dygn 3, lördag kl. 21 till söndag kl. 21, 48-72 timmar

Efter att jag varit trött och omväxlande mentalt låg, mer eller mindre från start, kändes det äntligen som att det började lossna för mig. Nya skor gjorde fötterna glada, och att jag kände mig så här pigg efter 48 timmar var precis den skjuts jag behövde för att känna att ”det går trots allt rätt bra” även om hjärnan hade spökat lite. Att jag varit mentalt låg första halvan av rallyt kan märkligt nog bidragit till att jag sparat en del på krafterna hittills.

Men jag hade inte glömt bort att jag varit sömnig tidigare, och när natten kom tog jag några minuter toatid för att få lite attackvila. En vila där jag avsiktligt eller oavsiktligt stördes av andra tävlande som ville veta det ena eller andra av funktionärerna.

Vägen mellan Grillby och Ekolsund var en väldigt stökig skogsväg. Som tur var hade jag tagit med pannlampa så det gick att ta sig fram utan att slå ihjäl sig på stenar och i hål i vägen. Jonas hade varit på toa precis innan och blivit avsläppt vid en vägbom eftersom toabilen helt enkelt inte kunde köra längre. Han ställdes inför den nästan omöjliga uppgiften att ensam försöka springa ifatt oss andra i totalt mörker på en skogsväg med en del vägskäl. På något märkligt sätt lyckades han hitta rätt och resten av rallyt och han var med oss igen.

Väl framme vid sundet möttes vi av en vändplan och det uppstod viss förvirring om vilken väg som var rätt. Tävlingsledningen drog slutsatsen att vi var fel och att vi skulle gå tillbaka upp för backen och hitta en annan väg. Pia och Silvio följde efter, men jag bad mina lagkamrater att lugna sig. Den här typen av småkaos och förvirring kan vara väldigt frustrerande när man är trött, speciellt om det betyder extra promenad. Lite kaos var välkommet och eftersom jag visste att vi var rätt, så kunde jag lugnt se på när andra lade energi på att tjafsa om vägen och gå i backar. Tillslut kom den bakre funktionären och schasade på oss, att vi skulle gå om vi inte skulle få avdrag för toatid.

Funkis: ”Gå nu, vi är fel!”
Jag: ”Nej, den gamla banvallen går bakom oss, bakom häcken. Det är där vi ska gå.”

Och självklart låg vägen dold bakom buskarna.

Jag hade rekat platsen innan och förutsett (och hoppats på) att det skulle bli problem där vilket det också blev. Problem som jag kan förutse som andra överraskas av anser jag är till min fördel.

I Ekolsund, mitt på en grusväg i ett sommarstugeområde, låg nästa supportsträcka (kl. 03 / 54 timmar). Jag fick i mig en riktig energibomb i form av Janssons frestelse som skulle ta mig till Stäket på söndag morgon.

Ekolsund kl 03:15: Nyladdade med käk.

Vi i laget höll ihop fantastiskt bra, vi som var kvar hade som mål att ta placering 1 till 4, så även om lagtävlingen var avgjord sedan länge så förändrade det inte något för oss, vi skulle hjälpa att hålla varandra kvar i tävlingen tills det bara var en kvar. Den här inställningen skulle komma att prägla oss resten av rallyt, vi var starkare som ett än som fyra.

Under de tidiga morgontimmarna börjar Silvo och PerOla visa, som jag tolkar det, tecken på sömnighet. Silvio springer intervaller för att hålla endorfinet uppe (antar jag) och PerOla har börjat att gå och sova. Silvios intervaller är ett exempel på hans rutin och hur duktig han är på att hantera olika situationer med de verktyg som står till buds.

Att gå och sova som PerOla är ett lustigt tillstånd mellan dröm och verklighet. PerOla ”drömmer” att vi går fram och tillbaka samma sträcka hela tiden. Han har tagit av sig sandalerna för att gå barfota i det daggiga svala gräset. För att slippa bära sandalerna gör han det förödande misstaget att ställa ifrån sig sandalerna på marken ”för att plocka upp dom nästa varv”. Från och med nu måste PerOla gå barfota till nästa supportsträcka där reservskor väntar.

Jag, Niklas, Jonas och Pia är de som just nu är starkast, och jag vänder mig till Jonas och säger:
– ”Det blir du och jag i final va?”
Jonas slänger en blick runt bland de övriga deltagarna och konstaterar:
– ”Ja, det verkar så ja”.

Det är såklart befängt att fundera på final med 6 personer kvar (varav 4 var starka och en 5:e är regerande mästare), och föga anande jag att det då var ca 30 timmar kvar av tävlingen.  

Med facit i hand var kanske det ögonblicket ett av de farligaste för mig under rallyt: jag började nämligen att utvärdera min och andras prestation. Varför är det farligt?

1. på kort sikt kan det verka stärkande, men det tillför inget i det långa perspektivet, och Fotrally är det långa perspektivet. Det är bara tomma spekulationer om hur det kommer se ut om väldigt, väldigt många timmar.
2. men, det kan bli ett problem om jag plötsligt inte längre känner mig som en av de starkare. Då kan jag dras ner i en negativ spiral, som så klart är precis lika oväsentlig som spekulationer om att vara stark, men mycket farligare.

Det här är ett resonemang jag emellanåt har haft svårt att förlika mig med, men jag är övertygad om att värdesätta likgiltigheten  har varit avgörande för hur rallyt kom att utveckla sig för mig.

Niklas var (har jag förstått i efterhand), precis lika säker på att vinna som jag var på att komma till final. När det går lite ”för lätt” under ett lopp gäller det att vara uppmärksam och försiktig har jag lärt mig. Det kan vara bra, men det kan också vara sista fyrverkeriet innan det platta fallet.

Den ganska korta sträckan mellan Kungsängen och Stäket spenderade jag med PerOla för att hindra fler tokigheter så att han tryggt skulle komma fram till supportsträckan söndag kl. 9:00 / 60 timmar.

Vid supportsträckan i Stäket tar Silvio med sig ett par helt ny skor som han börjar skära sönder. Uppenbarligen är han inte bara trött utan han har även problem med fötterna, vilket så klart är goda nyheter för oss andra. Dom här skorna kommer han fortsätta skära i till och från, så länge han är kvar i tävlingen.

Stäket, söndag kl 09:00 (60 timmar): Fullt ös på supportsträckan under en minut, sedan är allt över och ett övergivet kaos lämnas kvar.

Efter supportsträckan riktar jag min uppmärksamhet mot att hålla PerOla vaken och glömmer för en stund helt bort Niklas.

När vi passerar genom ett villaområde i Kallhäll ser jag Niklas ligga dubbelvikt på en vändplan. Jag går redan sist och har inga möjligheter att stanna till vid honom. Hjälplöst och i förtvivlan tvingas jag gå vidare och lämna honom där bakom mig. Jag anar hur det kommer att sluta. Jonas ringer efter Mia och Roxen och berättar att Niklas har problem och att dom måste komma ut. Jag vet inte riktigt vad som händer med Niklas från och med nu men i höjd med Ikea i Barkarby får jag reda på av Tomas Sjölander (som åkt ut till Barkarby och som brutit rallyt långt tidigare) att Niklas brutit (söndag kl. 10:00 / 61 timmar) och att han kör hem honom. Hur kunde det ske? Bara för någon timme sedan skulle ju Niklas vinna? Eller var det bara fyrverkeriet före fallet?

Att slå tidigare rekord med 6 timmar och ”bara” sluta på 6:e plats skvallrar om vilken enorm höjd det var på årets rally.

I fotrally är den enas död den andras bröd och att Niklas bryter tas så klart emot med glädje av Silvio och han verkar få ny energi igen, medan vår tidigare starka kvartett nu är en vingklippt trio.

Från Ikea och resten av vägen mot Stockholm kommer vi till och från ha folk runt oss som kommit för att heja fram oss. Vid Överjärva gård har jag inte mindre än två av varandra oberoende hejarklackar, en med en ”heja Forssis”-banderoll, och en som skrivit ”<3 Forssis” över vägen.

Överjärva gård, (ca 63 timmar): Jag poserar för ett foto, i bakgrunden syns PerOla

Jag får jobba lite med PerOla för att hålla honom i rätt riktning och i Hagaparken är han åter mellan sömn och vakenhet:

– ”Forssis, du som är stark, kan inte du kasta porslin härifrån till Sergels torg?”
– ”Men PerOla, varför ska jag kasta porslin till Segels torg?”
-” Va, har jag sagt det? (Fniss!)”

Det säger en del om medvetandegraden hos PerOla efter så där 64 timmars promenad.

Jag ger PerOla mer eller mindre instruktioner hur man går för att ta sig fram, det är lite som att valla ett barn, med att vad det innebär av t.ex. trots.

Inne i Stockholm, längs Sveavägen, dyker många upp som varit med i rallyt och som har varit hemma och sovit en eller två nätter. En del verkar helt återställda, andra går på kryckor, men varje återseende är lika roligt. Jag tänker att precis så här måste det ha varit i boken ”Marathonmarschen” när dom går genom städer: slita, utmärglade och illaluktande men mötta av ett fantastiskt varmt mottagande.

Vi lite sena, och vid Sergels torg bara några hundra meter från supportsträckan (söndag kl. 15 / 66 timmar) viker PerOla in på H&M, för att enligt egen utsago ”titta till sin kolonilott”. Det är det sista han gör i årets tävling och vårt lag är plötsligt nere på två personer. Det betyder att nya lagrekordet sätts till lite drygt 66 timmar, en ökning med nästan 18 timmar från Piraternas gamla rekord (48:18 från 2014).

Stockholm söndag kl 15 (66 timmar): Jag och Jonas som återstår av vårt lag, skålar i alkoholfritt bubbel och äter jordgubbstårta på supportsträckan innan varv 2 påbörjas. Syns gör även Mia och Roxen som servar Jonas under skålandet.

Jag, Jonas, Silvio och Pia är dom som överlever första varvet runt Mälaren och går ut på varv 2. Pia har nu börjat gå lite ansträngt, det syns att det börjar göra rejält ont, och i trakten runt Skärholmen är Pias helt fantastiska resa slut. Hon har gjort en fotrallydebut som överstiger alla rimlighetens gränser. Silvio hade tidigt lyft fram henne som en som kommer att gå långt och att hon skulle ta rookierekordet. Jag tror inte det var någon annan än eventuellt Silvio (och kanske Pia själv), som trodde på allvar att Stefan Olssons rookierekord från 2012 skulle ryka. Men så att det gjorde, hon skickade iväg det 26 timmar fram i tiden!

Angelo som kommit ut för att peppa Silvio kollar vädret och berättar för honom att temperaturen strax kommer att sjunka ett par grader. Ännu en gång visar Silvio prov på sin erfarenhet och uppfinningsrikedom: han frågar funktionärerna om han får använda en av deras reflexvästar för att som han sa ”synas bättre” (trots fullt dagsljus), en reflexväst värmer trots allt bättre än ingen reflexväst. Det skulle så klart kunna ses som otillåtet att ta emot kläder på det viset, men ingen av oss bryr oss om att protestera, det vore småsint. Vi tävlar trots allt inte i att gå utan reflexväst.

I ett filmklipp kommenterar jag bl.a. vädret bl.a. med anledning av ”reflexvästepisoden” (det är det som ligger i mitt närminne just då), ca 70 timmar in i tävlingen i Hallunda (se klippet här).

Vi tre går för närvarande stabilt allihop. Silvio verkar just nu inte ha några större problem med fötterna, Jonas är fortsatt obesvärad, och jag håller sedan något dygn tillbaka en bra nivå mentalt och fysiskt. Jag är pigg och har inte anmärkningsvärt ont någonstans, några plåster under fötterna har det blivit men det är allt. Magen vill ta emot mat och jag vill gå hur länge som helst. Vi tre hi-five:ar varandra vid 72 timmar (se klippet här), säger adjö till ett händelserikt 3:e dygn och går in på dygn 4.

Dygn 2, fredag kl 21 till lördag kl 21, 24-48 timmar

Andra natten brukar beskrivas som den tuffaste, kanske för att nästan ingen har gått fler nätter och därför är det den tuffaste som folk talar om. Den här natten skulle jag gå in sömnig i redan från start.

Alla börjar så klart bli lite trötta i huvudet i varierande grad, och i kombination med nattens kyla är det extra viktigt att sköta det som man kan påverka: det betyder framförallt energiintag, kläder och sin egen inställning till rallyt och sin prestation.

Det är påtagligt mindre folk i ledet, och av dom som är kvar tar många på sig hörlurar och går in i en nattbubbla. Om första natten präglas av nyfikenhet, entusiasm och allmänt myspys så är natt två betydligt mer nedtonad och tystare. Alla vet att etappen fram till nästa supportsträcka i Eskilstuna kl 03 kommer att skörda ytterligare skalper i ledet.

För att komma igång och vakna till trycker även jag i lurarna. Jag börjar med Ministry’s ”Cannibal Song” men inser att suggestiv hårt malande industrirock var fel medicin så jag sätter på lite party-hiphop i form av Kitok och det visade sig funka bättre.

Av dom som passerar 30 timmar är det bara gamla rävar kvar, ”dom man förväntar sig efter 30 timmar” och den imponerande debutanten Pia Roswall. Dom som går nu har troligtvis alla fotrally som en av årets viktigaste tävlingar.

Väl i Eskilstuna möts vi mitt i natten (kl 03) av en lokal orkester som spontant dyker upp för att underhålla oss. Klämkäcka gubbar som spelar covers på 60-talslåtar är inget jag i nomala fall gör vågen för, men just nu var det precis den fokusförflyttning jag behövde. Bra eller dåligt spelar ingen roll, lite skuttande och skrålande till musik piggade upp mig och sömnighet avtog i alla fall tillfälligt.

Strax innan supportsträcka 6, i Kvicksund (kl 9 lördag morgon) bryter Angelo och därmed är lagtävlingen slut och Team Sweden har vunnit med 4 personer kvar i laget. Att vinna lagtävlingen var ett vilket mål för oss. Allt annat hade vi ansett vara oacceptabelt. ”Dream Team” hade mönstrat ihop ett riktigt bra lag som på pappret antagligen skulle kunna gå en bra bit över 40 timmar, men deras kanske bästa deltagare Stefan Olsson hade brutit tidigt, antagligen på grund av jet lag från Japan.

Jag brottades fortfarande med sömnen under lördagen. Jag försökte ta toatid för att sova några minuter, men i gassande sol var det säkert 40-50 grader varmt på toa och utanför gick ”arga mannen” och skrek så jag avbröt försöket att somna.

Istället lyckades jag för första gången gå och sova korta ögonblick i taget. Det var väl knappast frågan om kvalitetsömn, men tillräckligt för att jag skulle vakna av mina egna snarkningar några gånger.

Vi var nu någonstans innan Västerås,  och äntligen kände jag att sömnen började släppa. Jag kände att jag hade kommit in helt fel i rallyt och nu hade vi vunnit lagtävlingen. Även om jag hade piggnat till och kroppen var stark så kände jag en tomhet, vad skulle jag gå för? Visst jag skulle kanske persa med några timmar men det första 1,5 dygnet hade varit stökigt för mig och jag trodde inte att jag skulle ha ork att resa mig till en nivå där jag skulle slåss om den individuella segern. Jag levde efter devisen ”tror man inte att man ska vinna så gör man det inte”. Det här var kort och gott inte mitt rally. Dessutom hade jag gjort ett dåligt skoval och hade hela men rejält ömma fötter ”redan”.

Kapten Mia gav mig ett par sanningens ord, och visst hade hon rätt i det hon sa: med tanke på den vår jag har haft gällande träning, är det någon gång jag ska vinna så är det i år. Dålig motivation är inget som ska hindra mig, gå är det jag ska göra oavsett om jag vet varför eller inte.

De negativa tankarna släpper och när vi närmar oss Enköping och vid 48 timmar är jag konstigt nog starkare än på länge i rallyt, och skillnaden mot hur jag var vid 48 timmar förra året är milsvid. Jag byter skor och börjar känna närheten till Stockholm, jag vet att når jag bara Bålsta så kommer jag nå Stockholm. Det sträckan har jag provgått och den kan jag.

Dygn 1, torsdag kl 21 till fredag kl 21, 0-24 timmar

Det första dygnet är för de flesta det enda dygnet. För de som aspirerar på en gul nummerlapp (alltså komma top 20) är det här dygnet bara uppvärmning för att komma in i rallyt. Många privata supportteam börjar inte ens arbeta förrän efter 18 eller 24 timmar.

Det första dygnet är kanske det roligaste för att det finns många tävlande kvar att prata med, många nya trevliga bekantskaper och så klart många gamla som man träffat under både 1, 2 och 3 rallyn tidigare. Vissa fastnar man i längre diskussioner med, andra släpper man ganska snart och går vidare. Att gå och prata är en förströelse som får timmarna att rinna iväg.

Nytt för i år var att starten gick vid Sjöhistoriska museét vilket gjorde att promenaden genom Stockholm blev längre än tidigare år när starten gick i Rålambshovsparken. Personligen tycker jag att det var en bra idé, det är kul att få gå bland folk medan folk är vakna. Efter Västerbron var dock rutten i princip samma fram till Nykvarn (12 timmar) som förra året.

Nytt för i år var även regn under första dygnet. Redan vid start stänkte det lite, för att senare ösa ner under morgontimmarna mellan Södertälje och Nykvarn. En enkel regnkep skyddar tillräckligt och har man torra strumpor och skor som väntar vid nästa supportzon så är det bara att bita ihop och härda ut. Har man däremot inte torrt ombyte till fötterna kan det leda till problem. Blöta fötter kommer att leda till blåsor, det är i alla fall min erfarenhet. Är man blöt ökar dessutom risken för att man kommer att börja frysa, och det innebär att man förlorar energi som man behöver till att gå. Regn med fel föreberedelser kan alltså vara riktigt dåligt, men rätt förberedd behöver det inte betyda särskillt mycket.

Hela vägen fram till Mariefred (18 timmar, fredag kl 15) var det omväxlande sol och skurar, vilket gjorde att man aldrig hade riktigt rätt kläder och aldrig riktigt fel. Det i sig tror jag var ganska stressande för kroppen, att hela tiden behöva justera temperatur efter väder.

Supportsträckan i Mariefred, fredag kl 15 (18 timmar). Niklas Grebäck känner att allt är på topp

Det kan ha varit det växlande vädret, men jag började faktiskt känna mig lite lätt sömnig (notera skillnaden på sömnig och trött) redan efter Mariefred. Jag har inte känt mig sömnig på tidigare rally så här tidigt, om än någonsin, men nu gjorde jag det. Det oroade mig såklart lite grann, “skulle det här bli ett riktigt kort rally för mig?”, men jag vet också att allt kommer och går i fotrally så jag räknade med att det kommer att släppa så småning om.

Till supporten i Strängnäs (fredag kl 21, 24 timmar) beställer jag bland annat pizza, cola, energidryck och en kall och blöt handduk att blaska mig i ansiktet med. Jag visste att pizzan kortsiktigt kommer att sänka mig ännu mer ner i sömnighet, och det andra var för att hålla mig uppe när pizzan försökte dra ner mig. Jag skulle så klart kunnat välja att äta något lättare, men å andra sidan skulle jag komma att behöva energin från pizzan, och senare i tävlingen skulle en pizza antagligen vara ännu tyngre att stoppa i sig än nu.

Fotrally campern dekorerad av mina ungar i Strängnäs fredag kl 21 (24 timmar).

Med ett stort avhopp av deltagare vid 24 timmar är klungan nu mycket mindre och många av dom jag umgåtts med senaste timmarna är borta. Torill anar en känning i ena benet och bryter även hon eftersom hon inte vill riskera något inför sitt världsrekordförök på 48 timmars löpning om en dryg månad.

Klar och pigg i skalle och kropp lämnar jag ändå småsömning Strängnäs längs en mördande tråkig landsväg mot Eskilstuna. Nu skulle jag bara hålla mig vaken i 6 timmar till nästa supportsträcka, till lördag kl 03. Jag förstod att det skulle kunna bli ett stålbad.

Fortsättning följer….

Tiden från rally till rally

Efter några veckors semester börjar tankarna runt det vi bokstavligen gick igenom under fotrallyt att falla på plats. Det finns så mycket att berätta så jag vet inte var jag ska börja, men jag väljer att börja vid fotrally 2014.

Vi backar alltså bandet ett drygt år, till en månad innan fotrally 2014. Jag skadar mig under en långpromenad och drabbas av plantar facsiit, i folkmun ofta kallat hälsporre. Jag hade under ett år laddat för att vinna fotrally redan 2014 och nu visste jag inte ens om jag kunde starta.

I förhållande till målsättningen slutade det i ett magplask, med en fot hårt tejpad som en batong slutade jag som 5:a efter 48:18. Jag var skadad och tappade tron på att jag skulle kunna vinna. Jag ansåg att tror man inte att man ska vinna så gör man inte det. Det i kombination med några misstag ledde till att det blev som det blev. Jag hade gått “all in” och kraschat. Jag kände inte att jag skulle orka ladda om inför ännu ett till rally, jag var klar med fotrally ansåg jag.

Dagen efter rallyt 2014 kontaktar Mia Thomsen mig och frågar om jag vill vara med i landslagsgrppen inför 2015. Jag ber om betänketid, jag var skadad på obestämd tid och var mätt på fotrally. Efter lite funderande bestämmer jag mig för att tacka ja, chansen att vara med i ett landslag kommer antagligen bara en gång i livet. För att jag ska kunna gå krävs inte bara att jag är oskadad, utan också att Mia ska ta ut mig bland de som slutgiltligen ska ingå i landslaget. Jag måste alltså inte bara bli hel, utan jag måste även övertyga Mia om att foten håller och att jag har i startfemman att göra.

Jag hade angripit min skada relativt tidigt med behandlingar och rehabövningar i samråd med min naprapat Martin Forslund. Jag satte upp vad jag själv tyckte var ett strukturerat, tufft, nödvändigt, men kanske realistiskt schema för hur jag skulle kunna klara av skadan och ändå träna så att jag skulle kunna vara i toppform till rallyt.

Schemat hade ett par viktiga kontrollpunkter där jag skulle utvärdera vad nästa steg skulle bli:

• Kontrollpunkt 1: Skulle jag klara av att träna och genomföra Lidingöloppet i september utan att skadan förvärrades?  – Ja det gick (med blysamt resultat), och jag kunde fortsätta träna.
• Kontrollpunkt 2: Skulle foten hålla för ett 24 timmars lopp i februari? – Ja det gick också, nu gällde bara full satsning på fotrally.

Jag höll med mina mått en hög träningsvolym med löpning under hela våren och väl till rallyt hade jag tankat 70-80% mer distans i benen än vid samma tidpunkt året innan. Jag gjorde nytt personbästa i de lopp jag sprang under våren och var starkare och lättare än någonsin. Skadan hade jag inte känt av på ett halvår nu, och mina gjutna skoinlägg hade jag lagt på hyllan i samband med 24-timmarsloppet i februari.

Mitt upplägg beträffande utrustning och energi från året innan hade på det stora funkat bra, och det som inte hade funkat visste jag hur jag skulle åtgärda. Jag var med andra ord väl förberedd. Sedan låg resten i Mias händer om jag skulle komma med i startfemman eller inte (och det gjorde jag som bekant), och jag ville kunna visa att det var rätt beslut att ta med mig.

Det var egentligen bara en sak jag inte hade löst slutgiltigt – mina skor. Jag hade två par hyggliga skor som jag visste skulle funka att gå 12 timmar var i, men mina bästa skor att gå i hade jag totalt slitit ut eftersom de passade bäst i min rehab efter skadan. De skorna hade lite för mycket pronationsstöd för att jag skulle kunna springa i dom, men för promenad var dom lysande.

I stället för att göra som många andra, beställa senaste sena supervarianten av någon exklusiv specialsko för ultralöpning från andra sidan jordklotet gjorde jag precis tvärt om: Ett par veckor innan rallyt gick jag in på vår lokala outlet bakom Coop och sa: “Har du något med bra pronationsstöd till bra pris? Stor ska den vara, en riktig jävla båt ska det va!”.

Jag kom därifrån med ett par superstabila Saucony, 2 storlekar för stora. Till outletmässigt “fulpris”. Visste jag om dom skulle funka? Nej. Men det hade jag inte vetat med någon annan sko heller. Att gå ett dygn eller två, är något helt annat än att springa 60 sek på ett löpband och utvärdera en sko i slowmotion på en tv-skärm. Går man 10-12 timmar i sträck vet man ganska bra hur skon funkar, men så nära inpå rallyt ville jag inte gå mer än 6 timmar, och det är det viktigaste att fötterna klarar i dom utan problem. Någon vecka innan rallyt blev det faktiskt ännu ett par skor som jag hittade på “udda pars utförsäljning” i en av våra stora sportkedjor. Dom gick jag inget i innan rallyt, men det var av en modell jag gillar sedan tidigare, också dom 2 storlekar för stora.

Vad det gäller skoval så är det här verkligen ingen metod jag rekommenderar, de skor du tar med till rallyt ska du kunna lita på, inte spontanköpa i fyndhörnan två veckor innan en viktig tävling. Att göra som jag gjorde är att spela onödigt högt, det är helt enkelt inte seriöst.

Fortsättning om årets rally följer i mitt nästa blogginlägg….

Rekordrallyt 2015 – Ett fall och en lösning

”Behöver ingen bot
Behöver ingenting
Behöver inget utom ett fall och en lösning”
Bob Hund (cover på Pere Ubu, ”Final Solution”)

Allting sitter i huvudet sägs det ofta. Det stämmer på sätt och vis, men ändå inte. Om vi tror på ett ”Jag” som ”har” ett medvetande, då stämmer det helt och fullt, och det är vad vi alla tror. Därför sysslar vi mycket med mental träning och att söka kontroll över våra tankar. Min verklighet ser ju lite annorlunda ut. Det är därför jag ibland uttrycker mig obegripligt, rent av knäppt. Hos mig sitter ALLT i huvudet, inte minst upplevelsen av att det finns ett ”Jag” som ”har” ett medvetande. Den sanningen, som är allas självklara sanning, är bara en av tusentals upplevelser i våra medvetanden. Den är inte mer sann än det jag drömmer på natten. Allt som existerar i medvetandet är händelser som ”lever upp” i form av sinnesintryck, minnen, tankar etc. Tanken att det finns ett ”Jag” som måste kontrollera och träna detta medvetande, det är bara en av dessa upp-levelser. Den poppar upp som från ingenstans, som ett minne av något jag läst eller hört.
Om författaren till den inledande texten tänkte på just detta vet jag inte.

För att rätta till den ”mentala” delen av tävlandet krävs att vi faller, och faller igen. Lösningen är inte kontroll. Försöken till kontroll är själva problemet. Om jag faller tillräckligt hårt, tillräckligt många gånger, då ger jag i bästa fall upp.
Att ge upp är lösningen.

När jag säger ”Ge Upp” tänker du antagligen att det är det sista man ska göra. Hela idén med ”tjockt pannben” är ju att inte ge upp, att kämpa på mot alla negativa tankar och mot allt obehag. Men då missuppfattar du mig helt. Det som ska ges upp är inte uppgiften du står inför. Det handlar inte om att vika ner sig för smärta, trötthet och annat obehag. När jag gör det, vilket jag gjorde denna gång, så ger jag upp fel sak. Jag överger min uppgift, att gå vidare. Jag släpper taget om rörelsen framåt, vilket blir mitt fall.

Vad är det då jag skulle ”ge upp” i detta läge? Svaret är: mitt medvetande. Jag betonar mitt eftersom jag inte kan välja att bli medvetslös (tack och lov). Medvetandet, och allt som lever upp där, kan inte kontrolleras av mig . Det är insikten som leder till lösningen. Som alltid när jag faller så glömde jag bort det. Jag fastnade i den vanliga övertygelsen om att jag hade ont, jag var utmattad, jag skulle vinna, jag hade slarvat med näringsbalansen, jag svek mina lagkamrater. Allt handlade om Jag, Mig, Mitt, Mina, Ego, Ego, Ego, bla bla bla.

Efter depån vid Stäket, efter 60 timmar, sattes mitt ego på prov. Skulle jag försöka kontrollera situationen, hitta sätt att må mindre illa, utarbeta en vinnande strategi, motarbeta yrseln, slå bort tankarna på att det aldrig tycktes ta slut?
Målet med min mentala träning, mitt flitiga mediterande, är att ge upp allt det där. Att motarbeta, kontrollera och slå bort är vad som leder till fallet. Det är inte lösningen på problemen. Kortsiktigt kan det fungera, men när pressen blir stor nog så funkar det aldrig. När jag börjar med detta spel så handlar det alltid om att försöka ta bort visst innehåll i medvetandet, att försöka byta ut det negativa mot något positivt.

Att ”Ge Upp” handlar om att låta medvetandet innehålla precis det som finns där. Om jag ger upp kampen för att kontrollera medvetandets innehåll, då blir det möjligt att fortsätta med den egentliga uppgiften, att röra mig framåt. Men om jag istället fastnar i medvetandets innehåll måste jag överge uppgiften/gåendet. Att sluta gå blir det enda sättet att ändra medvetandets innehåll.
Så fort jag legat dubbelvikt och flämtat i 5-10 minuter så försvinner merparten av det negativa ur medvetandet. Det känns omgående mycket bättre. På ett enkelt sätt har jag lyckats kontrollera medvetandet och rensat ut all smärta, trötthet och allt obehag. Priset jag betalar för denna kontroll är att ge upp tävlingen.
Förstår du nu vad jag menar med att ”Ge Upp” rätt sak?

Vid en landslagsträff inför loppet talade Jonas om strävan att knäcka koden. Lyckas man med det så kan man, i princip, gå hur långt som helst. För mig är knäckandet av koden detsamma som att genomskåda koden. ”Koden” är i detta fall medvetandets innehåll. Att knäcka medvetandets innehåll är inte att förstå det, att tolka det rätt. Det är inte heller att finna ett sätt att kontrollera innehållet.

Den som känner till lite om Zen vet att det är fullproppat med paradoxer och motsägelser. Zen är kort och gott ”knäppt”. Istället för att förstå och kontrollera medvetandet säger Zen att vi skall låta det vara precis som det är. I Zen knäcker man koden genom att inte göra någonting alls med sina upplevelser. Man bara låter dem komma och gå. Den kanske svåraste meditationstekniken som finns, det finns hundratals, är Shikantaza. Det betyder ungefär ”att bara just precis sitta”. Om man blir bra på det så kan man praktisera den färdigheten i allt man gör. I Fotrally kommer det handla om att ”bara just precis gå”.

När jag blivit bättre på att sitta, då blir jag också bättre på att gå. Det är en mycket enkel och vacker filosofi, men ack så svår att genomföra i vardagen. Ungefär såhär skulle det rört sig i mitt medvetande om jag varit skicklig nog på att ”bara just precis gå”:

tänker ”trött”…ser ”gul  tröja”… känner ”fot”… tänker ” varm”… tänker ”vatten”…känner ”svalt”… hör ”en timme kvar”… andas…in.. ut…in…ut… hör musik… toner…känner ”framåt”… andas… lever…tystnad… tystnad… tänker ”många mil”… känner ”svullen”… tänker ”orkar inte”… tänker ”tänk inte”… tänker ”ge inte upp”… känner ”mage”… tänker ”kramp”… hör ”fågelkvitter”… tystnad…

Alla dessa upplevelser skulle få komma och gå, helt öppet och fritt, medan jag fortsatte rörelsen framåt. Om jag började värdera upplevelsen vore det helt ok. Om jag började hata upplevelsen vore det helt ok.

tänker ”hatar upplevelsen”… känner ”smärta”… tänker ”idiotiskt”… ser ”motorväg”… tänker ”kasta mig framför bil”… hör ”lastbil”… tänker ”åka med”… andas… känner ”hunger”… tänker ”äckligt med energikaka”… smakar ”energikaka”… tänker ”aldrig mer”… känner ”svälja”… doftar ”avgaser”…

Poängen är inte innehållet i ovanstående exempel. Se upp för missuppfattningen att mitt exempel är på ”rätt” tankar och upplevelser. Rätt och fel är själva fällan. Poängen är att innehållet är helt oväsentligt i förhållande till uppgiften, att röra på fötterna. När någon säger att ”huvudet” styr ”benen” så kan vi hamna snett i förståelsen av hur det funkar. Det som styr benen är neuromuskulära impulser och de är omedvetna. Visst är de kopplade till motoriska centrum i hjärnan, men det har egentligen inget med medvetandets innehåll att göra. Vad jag tänker behöver inte styra vad jag gör. Om du sitter och läser detta kan du göra ett enkelt experiment. Sitt helt stilla och tänk ”Nu ska jag resa mig upp”, och notera vad som händer. Om det fanns ett rakt samband mellan tanke-handling skulle du nu stå upp, men det gör du inte.

Om jag låter medvetandet uppleva fritt och ostört så kommer innehållet att bli ett kalejdoskop av ditt och datt, underbart och vidrigt, skoj och elände, värme och kyla, mig och dig, ljud och dofter o.s.v.. Detta kalejdoskop är koden, och den behöver inte ”knäckas”. Den behöver ingen ”bot”. Koden behöver ingenting alls för den produceras helt automatiskt. Upplevelsen är hur min hjärna ”kodar” verkligheten, hur den speglar vad som händer i och utanför min kropp. Och precis som en spegel är upplevelsen/medvetandet helt stilla i sig självt. Det är bara bilderna, reflektionerna som är i rörelse. Denna rörelse är i harmoni med den rörelse som avspeglas. Att knäcka koden är att låta medvetandet vara den reflektionen, den blanka spegeln.

När vi gör saker, till exempel går ett Fotrally, så är gåendet vår uppgift. Det är gåendet vi skall hålla fast vid. Men kopplat till allt vi gör finns också en upplevelse, en medvetenhet om vad det är som sker. Den är oundviklig så länge vi är vid medvetande. Det vi kan lära oss är att släppa taget om innehållet i denna spegelbild. Vi kan träna oss i att låta upplevelsen vara ”ren” och ”obehandlad” av värderingar och ”förståelse”. Lyckas vi med det så kan vi fortsätta gå medan kalejdoskopet vrids och bjuder på sina tusentals mönster och former. I det läget är allt vi upplever samma sak, det ser bara olika ut.
Allt är upplevda former i medvetandet, allt är medvetandets ”kod” av verkligheten här och nu.

I år slutade jag gå efter 61 timmar. Jag förväxlade ”koden” med den bakomliggande verkligheten. Eftersom jag tänkte att jag var helt slut så trodde jag att jag var helt slut. Eftersom jag kände mig tom på energi så trodde jag att jag var tom på energi. Eftersom jag upplevde det som omöjligt för mig att fortsätta så trodde jag att det var omöjligt att fortsätta. Det jag tror på blir alltid min verklighet. Därför kunde ”Jag” inte fortsätta gå. Det vi vet säkert är att om någon satt en skarpladdad pistol vid mitt huvud och hotat trycka av om jag stannade, då hade jag fortsatt fastän jag trodde det var omöjligt.

Visst finns det en absolut gräns för vad kroppen klarar av. Den fysiska förmågan är inte oändlig. Allt är inte alls möjligt, oavsett vad somliga säger. Men en vecka efter loppet är jag redo att träna som vanligt, och det betyder att jag sannolikt hade många timmar kvar i kroppen. Jag var ju uppe och hoppade redan dagen efter, för att bevittna den fantastiska upplösningen på plats. Hur hade det varit möjligt om jag pressat mig till min fysiska gräns?

Fotrally 2015 blev ett fall, men ett fall framåt. Äventyret fortsätter som förut. Jag vet vad som är lösningen. Hur många gånger måste jag falla innan jag lärt mig att koden inte kan knäckas? När lär jag mig  att fullt ut acceptera och beundra kalejdoskopets alla former, mönster och skiftningar? När begriper jag att jag är en upplevelse, inte en person som har upplevelser?

Shikantaza – att sitta still i medvetandets mosaik, att låta verkligheten blomma fritt. Ultralöpning/-gång – att röra sig i medvetandets mosaik, att låta kroppen lösa uppgiften.

Nästa inlägg, mitt sista, kommer fyllas av tacksamhet.

Rekordrallyt 2015 – ett mellanspel på 36 timmar.

Nu tar jag i lite. Det hände en hel del mellan Nykvarn och Ekolsund. Det stabila var mitt gående och mitt mående. Fram till Nykvarn var det som att kroppen sakta men säkert ställde in sig på långpromenad. 12 timmar är det längsta jag promenerat sedan förra Fotrally och den gången var jag helt slut efter äventyret. Nu kändes det betydligt bättre, men jag ljuger om jag säger att 12 timmar på benen inte känns. Saken är den att obehagskruvan planar ut med tiden, och fastän smärta/trötthet ökar så sker det i allt långsammare takt.

Vid Mariefred kom värmen vilket jag gillar. Slut på fipplandet med regnkläder, på med solhatten och njut av sommaren. Allt är inte bra med värmen, jag får ganska elaka värmeutslag på ben/fötter, men generellt  tål jag hetta bättre än de flesta. I Strängnäs blev det både flipp och flopp. Flippen var ett raskt isbad och kylspray för fötterna. De var rejält flammiga och svullna, men 45 sekunders kyla gjorde susen. Jag tappade lite på fältet men hade inga problem att galoppera ikapp. Med nya fötter och starka ben kände jag mig superladdad inför andra natten. Floppen var en miss i kommunikationen med supporten, så jag lämnade Strängnäs med en pizza istället för en varm tröja till natten. Bäst jag gick där och mumsade slog det mig att jag inte sett något illblått och gosigt stoppas ner i ryggan. Då jag bar en pizzakartong kunde jag inte samtidigt kolla upp det, och stanna funkade inte. Förresten var det ändå för sent att reparera. Jag gick där och hoppades, men förberedde mig på det värsta.
Mycket riktigt, när pizzan var avklarad vittjade jag ryggan, och där var det tomt på huvtröjor. Vad göra? Jag messade supporten och förvarnade om en frusen Niklas i Eskilstuna. En som kanske behövde lite extra värme om 6 timmar. Allt berodde på nattens väder. Mia skickade några konkreta tips på hur jag skulle tackla eventuell kyla. Jag tittade åter i diket efter sopsäckar. Samtidigt var jag ganska lugn. Jag var fortfarande urstark och kunde jogga fram och tillbaks i fältet om det skulle behövas. Illa förstås att bränna en massa energi, men ändå en trygghet att känna den styrkan i reservtanken. Nu behövdes inget av det, natten var ljummen och behaglig. Min underställströja och Sverige-linne räckte gott och väl.

Vad gäller maten så skevade upplägget lite, utan att märkbart påverka energinivåerna. Den där pizzan åt jag till hälften och annat som supporten lagt i påsen blev liggande. Jag drack min Hammer Perpetuem som planerat, men magen kände sig inte riktigt nöjd. Den ville inte ha allt det som supporten bedömde lagom. Mia var tydlig med att det låg ett överskott i matpåsen, och att jag skulle kasta det jag inte fick i mig. Jag hade dock en känsla av att äta för lite. Trots det var magen spänd och bullig, men det var tydligen som det skulle. Och som sagt, jag upplevde ingen som helst energidipp eller något illamående. Allt var på topp.

I Eskilstuna möttes vi av sång och musik vilket livade upp. Jag hittade en plåtburk som fylldes med grus och vips, så var jag med i bandet på maraccas. Vid 30 timmar hade jag planerat in ett längre besök på Bajamaja, och det var skönt med fötterna i högläge och 5 minuters halvdvala i den skumpande bajslådan. När jag hoppade ut höll Daniel Vesterhav en liten föreläsning om Enköpings kulturhistoria och busken där Kent föddes.

Jag minns inte mycket från stäckan Eskilstuna-Västerås. Där var det antagligen rally-skallen som gick på autopilot. Jag minns värme och glass och att fältet blev allt tunnare. Jag minns ett samtal med Pia Rosvall och hur vi fantiserade om att spankulera till Stockholm. Jag minns steniga grusvägar där jag klättrade upp i ett jakttorn och tog en flygbild av medtävlarna (jodå, benen var fortfarande pigga och starka). Jag minns festivalen i Västerås, att det var underbart att mötas av Carro och Tobban och att jag tog av mig strumpor och skor för att gå barfota i gräset bredvid trottoaren. Det var hur skönt som helst, och här någonstans bestämde jag mig för att vinna årets Fotrally. Det kändes i hela kroppen att jag kunde gå hur långt som helst. Smärta och trötthet hade på något sätt vänt neråt och jag blev piggare och starkare för varje timme.

Enköping var vackert och Micke Norberg guidade oss genom trädgårdsstadens grönska. Nu hade vi den tredje natten framför oss och jag närmade mig mitt personliga rekord på 51 timmar. Om jag jämför min status här med hur jag mådde 2014 i Norrköping så är skillnaden enorm. Då kände jag mig i och för sig helt ok och redo för natten, men nu var jag pigg och ”med i matchen” på ett helt annat sätt. Utan ansträngning klev jag upp från supportpallen och joggade fram till täten. Jag bestämde mig för att stanna där till det var över.

Lena Jensen löste av Micke som pacer och jag använde henne som riktmärke. Jag förvarnade Lena om att det kunde bli lite pajaskonster och trams under natten. Förra året provade jag att gå in i bubblan vid 48, att varva ner för att spara energi. Det var ingen bra strategi,  i år skulle jag göra tvärtom. Jag blandade leken ”Följa funkis”, med armhävningar och att scanna av fältet genom att stanna, titta och sedan jogga fram till Lena. Jag upplevde mig ha total koll på mig själv och omgivningen.

I efterhand tror jag att styrkan jag kände här vändes till svaghet. Jag gödde en slags hybris och messade vid ett tillfälle ”Nu vinner jag detta” till Mia. Kanske skulle hon tagit ner mig på jorden och påmint om att det antagligen var minst ett dygn kvar innan en vinst kunde bli aktuell. Som den positiva människa hon är blev det istället ett positivt svar, och det kan jag ju knappast klandra Mia för. Självklart ville hon bidra till att jag behöll denna övertygelse och beslutsamhet.

När den tredje natten övergick till morgon kände jag att vinnarskallen började bli otålig. Vi hade med marginal passerat gällande rekord på 55 timmar, men folk tycktes inte tröttna, hur trötta de än såg ut. Mitt fokus flyttades sakta över från min prestation till att utvärdera andras status. Där borde varningsklockorna börjat ringa, men jag var inte uppmärksam på vad som hände. Det enda som fick plats i huvudet var tanken på att gå ikull de övriga deltagarna, en efter en. Istället för att samla kraft hos mina lagkamrater började jag alltmer gå mitt eget race. Jag kunde bjuda på min energi om behov uppstod, men jag förstod inte att mina resurser kunde vara begränsade, att jag behövde agera tålmodigt och varsamt.

När söndagsmorgonen inleddes med marchen mot Bålsta, när raksträckorna blev allt rakare och solen sken allt starkare, då började dödsdansen som föregick det oundvikliga slutet.

#darntough
#xkross
#Craft

Segerfest

Team Sweden gjorde ett fantastiskt rally och satte nytt lagrekord med nästan 18 timmar. Nya lagrekordet ligger på drygt 66 timmar och det är 11 timmar längre än tidigare fotrallyrekord! Dessutom fick vi med oss 4 st pb och ny rekordtid för segraren. Det här var värt att fira och det gjorde vi hos undertecknad.

Rekordrallyt 2015 – Kvartetten som sprängde gränser.

Årets Fotrally blev så mäktigt att det knappast låter sig beskrivas i ett blogginlägg. Detta får bli del 1 i en serie. Låt oss börja med själva lag tävlingen. Tanken med Team Sweden var ju att försvara blå/gult i kamp med andra nationslag. Nu blev det ju så att TS var det enda landslaget på startlinjen så syftet behövde ses över. Efter en del funderande kom vi fram till att det gemensamma målet skulle vara att sätta ribban för kommande lag. Det vi bestämde oss för var att pusha så många av oss så långt som möjligt. Vi ville ge 2016 års lag en svårslagen tid.

Team Sweden: Fredrik Niklas Torill Jonas PerOla
Foto: Mia Thomsen

Som lag hade vi ambitionen att prestera på topp med hjälp av glädje, gemenskap och en känsla för stil. Jag kände mig bättre förberedd än tidigare och trodde stenhårt på en rejäl segerchans. Min gissning var att +60 timmar skulle behövas, men var tveksam till en sluttid på över 72. Visst är allt möjligt, även att promenera i tre dygn, men att krossa gällande rekord med mer än 17 timmar verkade ändå osannolikt.

Jag hade tagit ledigt på torsdagen för att helt fokusera på loppet. Det är lite av ett vågspel hur man ska planera sovandet inför Fotrally. Starttiden 21:00 är ju klurig eftersom normalsömnen tagit slut redan 15 timmar tidigare, så vakentiden under loppet blir den man promenerar + de 15 fram till start. Förra året testade jag att stanna uppe till 03:00 torsdag morgon, men förhoppningen att kunna sova några timmar tätt inpå starten. Istället vaknade jag vid 7-tiden och fick bara 4 timmars sömn. Något liknande tänkte jag inte riskera i år. Läggning vid 23-tiden och vaknande vid 06 gjorde 7 fina timmar, och dessutom lyckades jag slumra till någon timme på eftermiddagen. Vad gäller vila kände jag mig alltså väl förberedd. Dessutom vet jag att man klarar sig utan sömn i upp till 9 dygn om det kniper, så några timmar hit eller dit är i praktiken inte avgörande. Det är mest våra föreställningar och vanor som gör att vi tror annat. Efter några dygn blir kroppens sömn-signaler mycket svagare än normalt. Jag tror det är samma sak som sker när vi fastar, att de första dygnen är värst.

Det är alltid härligt att komma till startområdet med sin blandning av välbekanta veteraner och nya förväntansfulla rookies. Med åren blir det lite som en klassträff. Någon har varit med senaste tre åren, en annan gick 2013 men missade 2014, och man minns tillsammans vad som var speciellt för den ena eller andra upplagan av Fotrally.

Den nya rutten bjöd på en väldigt trevlig promenad genom ett sommarblött Stockholm. Särskilt uppskattade jag svängen genom Stadshusets innergård. Det kändes nästan som ett nytt lopp ända fram till Västerbron, men där tänkte jag stillsamt “And so it begins”. Senaste åren har jag haft mindre lyckade första 6-12 timmar, men i år flöt allt på väldigt bra. Humöret var på topp och kroppen svarade snällt på tilltal. Jag kände inget av den märkliga trötthet som kan komma redan efter ca 10 timmar. Det mest dramatiska under etapp 1-2 var att jag nästan blev genomblöt. För att nästan bli genomblöt gör man följande:

Tröttna på att bära regnställ under etapp 1, kolla väderprognosen inför kommande 6 timmar och konstatera att det inte kommer mer regn, lägg ur regnstället vid depå 1, gå en timme innan du upptäcker att det definitivt kommer regna både mycket och snart, koppla på sakletarfunktionen och spana efter användbara sopor längs vägen, hitta en lagom sunkig sopsäck och vädra ur den efter bästa förmåga, gör ett titthål i säckens botten och vänta på regnet.
Det tog ungefär 10 minuter innan första skuren kom, men då var jag redo. Många upplevde nog regnet som störande och lite humörsänkande. Själv gick jag runt som en gigantisk, svart plastkondom och kände mig som tidernas turgubbe. Hade jag inte insett mitt misstag och omgående börjat jobba på en lösning så kunde de sista timmarna till Nykvarn ha blivit mindre roliga.

Där avslutar jag etapp 1 av min rejs-rapport. So far so good. De grova missarna gjorde jag långt senare. Det tar ju ett tag innan man blir dum nog att helt glömma bort allt man lärt sig.

#xkross
#Craft
#darntough

Craft Sportswear sponsrar Landslaget

De här fina vindjackorna sponsrar Craft landslaget med. De är lite vattentåliga och skyddar mot vind… och sol skulle det visa sig.